Äntligen fredag

Detta faktum firades med bulle före lunch, vin efter jobbet och kebabtallrik till middag.
Men jag cyklade faktiskt flera kilometer. Det måste ju gå på ett ut. Visst?
Jo tjena!
Även om jag aldrig intresserat mig för någon form av diet eller karloritabell någonsin, så har jag i alla fall fattas så mycket: Om man springer i en timme får man lov att äta ett digistivekex.
Ungefär.
Jag kan springa cirka 100 meter innan jag börjar gråta av tristess.

Jag är dömd till evig fetma!

Medelåldern är i alla fall ett övergående problem. Hurra för det!

Jag måste fan ta tag i mitt liv. Träna. Skaffa några intressen. Plantera pelargoner. Fotografera min frukost. Skaffa vänner.

Eller vinna 130 miljoner. Det skulle också funka.