söndag 29 juni 2008

Nu gör jag fan slut

Atkins och jag är så över.
Efter ytterligare en vecka utan kolhydrater.
Med 10.000 steg varje dag.
Situps.
Och till och med en tidig joggingrunda.

Så har jag gått upp 100 gram till.

Det är inte mycket.
En chokladkaka bara.
Men det är fan en chokladkaka som jag inte har ätit.

Käre Atkins, här skiljs våra vägar.
Det är slut! Fatta.
Och det är fan inte jag - det är du!
Du suger!

lördag 28 juni 2008

Imorgon

Är det dags att ställa sig på vågen igen.
Inte så att jag är orolig.
Eller så.
Jag känner helt enkelt för att gå ut och gå.

Typ 2, 3 mil.
Känns lagom.

fredag 27 juni 2008

Hur går det?

Att en sådan liten fråga kan väcka panik.
Men det gör den.
I alla fall om man står i en provhytt.
I den exklusiva underklädesaffären.
Och provar bikini.

För man bara vet att de kommer att slita bort skynket och titta in precis vilken sekund som helst.
Och då står man där.
Iförd den där bikiniöverdelen som såg så snygg ut när den hängde på kroken.
Och hipstersunderdelen.
Som också såg snygg ut.
Alltså innan man tog på sig den bakochfram.
Utanpå sina nylonstrumpor.

Då känner man sig minsann inte så fräck.

Och uttrycket "Hur man än vänder sig har man röven bak" blir plötsligt falskt.
För man tycks ha röven både fram och bak.

Men uppdraget är slutfört.
Jag har köpt bikini.
Nu ska jag bara hitta en öde strand.
Och solen.

torsdag 26 juni 2008

Tvångstankar

Saker jag måste göra idag:
Gå 409 steg
Skriva 4940 tecken
Göra 30 situps

För annars går världen under.

Saker jag borde göra idag:
Fakturera
Förbereda morgondagens viktiga möte
Skriva en ansökan
Men det kommer jag inte att hinna med. Så tyvärr kommer jag fortsätta att vara fattig och föga framgångsrik.

Det är ett grymt otacksamt jobb att vara ansvarig för världen.
Man får inte ens rabatt på foliehattar.
Dåligt, tycker jag.

onsdag 25 juni 2008

Amerikaner och människor

Jag hatar förnedrings-teve.
Dokusåporna har inga tittare i min lägenhet.
Jag får ångest av alla program som hjälper ensamma mammor att hitta karlar.
Eller frusna män att hitta kärleken.
Eller tjockisar att banta.
Eller miffon att städa.
Eller inkompetenta fleppon att betala räkningar.
Jag klarar inte att se "vanliga" människor på teve.
Skämskudden åker fram direkt.
Sedan famlar jag efter fjärrkontrollen.
Så länge det är svenskar alltså.

När det handlar om amerikaner däremot...
Då händer något.
Jag kan se dem sjunga skärande falskt.
Dansa med gracen hos flodhästar.
Äta ihjäl sig.
Inga problem.

Den enda slutsats jag kan dra är att jag inte tror att amerikaner är på riktigt. De kanske ser ut som vanliga människor, men jag tror att de är på låtsas.
De måste helt enkelt vara det.
Jag menar; Jerry Springer?
På riktigt?
Bush?
På allvar?
Skulle inte tro det.

måndag 23 juni 2008

Jakten har börjat

Eller jag kanske snarare skulle kalla det terapin.
Jag behandlar mig själv på samma sätt som terapeuter arbetar med fobiker.
Tillvänjning.
Man ska utsätta sig.
Idag tittade jag på bikinis.
Gick in i affären.
Minsann.

Insåg att jag hade att välja mellan skräckmönstrat eller enfärgat med guldglitter.
Sedan var jag nära att skena.
Så jag gick ut.
Men ändå. Framsteg.
Vem vet, imorgon kanske jag vågar prova en.

söndag 22 juni 2008

Nog nu

Nu orkar jag inte med mitt gnäll längre.
Jag måste engagera mig i något annat än min vikt.
Åtminstone en vecka.

Nästa vecka ska jag ägna åt något viktigt.
Något som betyder något.
Gå in helhjärtat.
Satsa allt.
Seriöst.
Inte ge upp.

Det är alltså dags för:
Den vilda jakten på bikinin.

Jag tror att det blir en tårdrypande föreställning.

Dags för en uppryckning

Så här kan jag ju inte ha det.
Något måste göras.
Jag tar väl och går ut.
Går någon mil.
I regnet.
Det borde ju göra underverk för humöret.

Fan, fan, fan

Det här fungerar ju bra.
Jag har för helvete gått UPP ett kilo sedan förra veckan.
Trots alla jävla promenader.
Och den totala bristen på kolhydrater.
Kan det vara muskler?
Jordstrålekryss
Magnetiskt fel på vågen
Utomjordisk aktivitet
Terrorister?

Den där tunga stenen i mitt bröst; kanske?
Den borde väga betydligt mer än 1 kilo.
Minst åtta om någon frågar mig.

lördag 21 juni 2008

Kanske något för mig

Den här bloggen är inte så dum.
Jag skulle behöva något i den vägen.
Fast jag har redan varit i en moske.
Flera faktiskt.

Mensatest tror jag nog att jag hoppar över.
Det är prickar.
Det enda pricktest jag lyckas på är allergitest.

Läst slumpmässigt valda böcker har jag också gjort. Med mycket blandat resultat.
Men fortfarande - idén är bra.

Det måste ju finnas massor av saker jag inte gjort.
Som inte är brottsliga.
Som inte är hälsofarliga.
Och som påverkar miljön minimalt.

Gyttjebrottas?
Hälla sambuca i näsan?
Raka huvudet?
Simma med sälar?
Windsurfa?
Studera till präst?

Tål att tänkas på.
Jag får ta en promenad.
Tänka lite.

torsdag 19 juni 2008

Historien upprepar sig

Mamma kunde aldrig dansa små grodorna på midsommar.
Snaps och baktyngd gjorde att hon trillade omkull.
Varje gång.

När jag var liten tyckte jag att det var jätteroligt.
Då visste jag inget alls om gener och ärftlighet.
Ack, ljuva barndom...

Hjälp

Jag har lite svårt att finna mig till rätta i min nya roll som kulturkofta.
Vad har sådan på fötterna egentligen?
Jag brukar tydligen inte titta så långt ned.
Jag noterar det hennafärgade håret, tunikan, de mångfärgade sjalarna och de groteskt stora smyckena.
Men fötterna har jag aldrig tänkt på.
Sneakers? Kan det gå för sig?

Hoppas det.

onsdag 18 juni 2008

Kulturkofta, tack

En vän skickade bilder från vår senaste kompisträff.
Det borde hon inte ha gjort.
Man kan bli struken från kompislistan för sådant.
Jag såg inte bara ut som om jag var begåvningshandikappad. Det är jag van vid. Men jag brukar inte se smällfet ut. Det gjorde jag nu.
Fet, utvecklingstörd, gammal och ovårdad.
Right!

Min första impuls var förstås att åka hem till henne, bränna ner hennes hus och på så sätt utplåna alla bevis.
Men det är långt.
Och då skulle jag behöva tanka bilen.
Och köpa bensin i en dunk.
Eller hur man nu gör, när man ska bränna ner hus.
Lät jobbigt, ju.

Så istället bestämde jag mig för att angripa en del av problemet. Förr fungerade det att låta håret växa vilt, gå utan smink och ta på sig det som låg närmast i hyllan.
Nu - ingen bra idé.

Så idag gick jag till frisören. En förfärlig, gapig människa som tycker väldigt mycket. Men hon är billig.

Hej, beskrev jag inte 99 frisörer av 100 där? Jo minsann. Snyggt.

Klippte mig i en prydlig page och gick tillbaka till jobbet.
Fick syn på mig själv i helfigursspegeln i hallen och insåg; jag har förvandlats till en kulturkofta.

Jag ser ut som en typisk medelålders kulturintresserad tant. En sådan där som står och dricker rödvin på premiärer. Med fläckiga tänder och underligt glänsande ögon.
Fan, jag kommer att börja gå på vernissage.
Köpa tunikor från Marimekko.
Gå på poesiuppläsningar på biblioteket.

Hoppas att jag får kul.

tisdag 17 juni 2008

Skit

Den här dieten har sina sidor.
Det skulle vara enkelt att utveckla ett ohälsosamt intresse för sin egen avföring.

Det tänker jag inte göra.
Nog för att jag behöver en hobby.
Men då ligger faktiskt tresteg närmare till hands.
Och optionsanalyser.
Och panflöjtsspelande.
Och samlande av osthyvlar.
Och trädgårdstomtar.
Och osthyvlar i form av trädgårdstomtar.
Och ungefär... allt.

måndag 16 juni 2008

Gud hjälpe mig

I ett svagt ögonblick googlade jag på viktbloggar. Kanske kunde det finnas någon som led på samma sätt som jag.
Någon argsint medelåldersmänniska.
Som plötsligt tvingats se sin kropp förändras på det mest groteska sätt.
Någon som jag kunde gnälla lite med.
Kanske någon som kunde få mig att skratta.

Det skulle jag inte gjort.
The horror!

Jävlar! Det gjorde ont i varje del av min själ.
Viktbloggar skrivs tydligen av vuxna människor som *ler*, använder smileys och "syndar" när de äter en muffins.
Synd? Give me a fucking break! Du kan väl åtminstone ha begärelse till din nästas åsna eller något partiellt intressant innan du börjar tala om synd.

De är alla peppade till tänderna och den här gången tänker de lyckas.
De dicker Nutrilett och tycker att det är värt att tipsa om.
Och så berättar de om sitt besök på gymet. Det var ofta jätte kul, men oj vicken träningsvärk de har fått. Sedan står det inte något mer om gymet.

Jag känner mig som om jag har dött och vaknat upp i la-la-land.

Det finns några supermänniskor också. Sådana som gått ned 30-40 kilo och noggrant noterar varje kalori som passerar deras matsmältningsystem och hur olika dieter påverkar deras prestation och maxpuls i 7-kilometersspåret.

Jag känner mig plötsligt väldigt ensam. Som E.T. ungefär. Jag vill ringa hem och bli hämtad tillbaka till den verkliga världen igen.
Gärna snart!

söndag 15 juni 2008

Vågjävel

400 gram.
Jag har gått ner 400 jävla gram.
Som ett paket russin ungefär.

Alla dessa steg. För vad?
Några nävar russin.
Russin är ju inte ens gott.

Skrivandet tar också på krafterna.
10.000 tecken.
Det är inte så mycket.
Precis som stegen.
10.000 steg är inte heller så mycket.

Men det är betydligt mer än 400 gram russin.

lördag 14 juni 2008

Stegräknarjävel

Det är något fel på min stegräknare.
Jag misstänkte det redan igår. Promenader som normalt brukar bli drygt 1200 steg visade sig bara resultera i 350 igår. Nog för att jag kanske kan ha tagit lite längre steg än vanligt. Men jag skuttade inte fram tre-stegs-style. Det är jag övertygad om.
Tresteg = not my cup of tea.

Idag säger den att jag har tagit 14 steg.
Jag har visserligen inte varit ute ännu. Men jag har garanterat tagit fler steg än så.

Skit också.
Man kan alltså inte ens lita på sin stegräknare.

Mänskligheten har jag givit upp hoppet om för länge sedan. Men nu stegräknaren, också.
Det går utför!

Nattpromenader

Det har sina nackdelar att somna mitt på blanka eftermiddagen. En utav dem är att man blir tvungen att gå ut och promenera på natten.
Mina resterande steg avverkades mellan klockan elva och tolv igår natt.
Det begränsar antalet trevliga gator att promenera på.
Ingen kyrkogård.
Inga gångstigar genom parkområden.
Inga gångtunnlar med dålig sikt.

Rent fenomenalt tråkigt.

Jag var visserligen inte helt ensam ute. Det fanns även hundägare, fulla tonåringar och områdets alla schizofrena pranoiker.

Jättetrevligt sällskap.
Verkligen.

fredag 13 juni 2008

Mystifikt

Klockan är 14.30
Jag kan knappt hålla ögonen öppna.
Nickar till vid skrivbordet som ett litet barn.

Det kan inte vara av ansträngning.
Jag har gått 2141 steg.
Skrivit 1423 tecken.
Ätit en kebabrulle - utan själva rullen.
Ringt ett samtal.

Jag behöver uppenbarligen helg!
Av den långa typen.

torsdag 12 juni 2008

Nytt projekt

Gick tidigare från jobbet. Klockan är bara några minuter över fem. Men jag har redan gått över 9.300 steg.
Fötterna gör visserligen ont.
Och vaderna.
Och de där delarna av låren som vidrör varandra.

Men allt det här börjar kännas gammalt.
För lätt, närapå.
Det är dags för nya utmaningar.

Från och med idag ska jag även skriva 10.000 tecken på mitt romanprojekt varje dag.
En vecka.

4082 kvar.
Inte riktigt lika enkelt.

Nästa vecka ska jag bygga ett eiffeltorn.

onsdag 11 juni 2008

Jeans

Mina favoritjeans gick sönder i höstas.
Eftersom jag har hamstertendenser så slängde jag dem inte.
Istället lade jag dem i tvättkorgen.
I väntan på något.
Oklart vad.
Kriget, kanske?

Om det blir krig är jag välförsedd.
Jag har massor av gummiband.
Och snören.
Och sladdar.
Och mobilladdare.
Och stereodelar.
Och trasiga jeans, som jag tror att jag ska laga.
Jag och McGyver kommer att klara oss utmärkt, tack.

Igår klippte jag av de trasiga jeansen till shorts.
Oklart varför.
Jag vet ju att jag har... hrmm... blivit lite rundare.
Men man kan ju gå ner igen.
Bli smal.
Igen.
Det var ju faktiskt bara 7-8 månader sedan det var mina favoritjeans.
Och jag har ju faktiskt gått ner i vikt.
2,1 kilo, ju.
Så jag provade dem.
Det fattades lite i midjan.
Sådär en 18 centimeter.
Om jag drog in magen.

Jag hoppas att McGyver kan hitta på något bra användningsområde för dem.

tisdag 10 juni 2008

Övervikt främjar god hållning

Absolut.
Om jag inte sträcker på mig så veckar sig magen.
Helst ska jag sitta lite bakåtlutad. I något mjukt som döljer rumpan.
Kan man få en saccosäck till kontoret, tro.

Jag tror att jag skulle jobba mycket bättre i en saccosäck.
Jag är faktiskt säker.
Att jag skulle jobba sämre är nämligen omöjlligt.

Nä, självförtroendet är inte på topp idag precis.

måndag 9 juni 2008

Jag behöver semester

Sjukt jobbig dag.
Jag har suttit med på ett 30 minuters möte utan att säga något.
Och så har jag läst bloggar.
Fast största delen av dagen fungerade inte vår server.
Då tittade jag ut genom fönstret.
Tungt.

Semester är nödvändigt.

Hur ska jag annars hinna
- promenera
- brandbomba kungahuset
- skriva en roman
- planera mitt fientliga övertagande av Sveriges riksdag
- skriva listor över alla människor som borde dö
- lära mig woodo ordentligt
- skriva hatbrev till människor i tv
- förpassa alla kvinnor som skriver kärlekbrev till Frietzl till sluten anstalt
- söka upp och personligen piska alla människor som kommenterar artiklar i Aftonbladet, Expressen, Resumé och Dagens Media

Det blir svårt att hinna med det även om jag har semester. Man vill ju hinna sola också.

söndag 8 juni 2008

Fan, det funkar

2,1 kilo.

Ett kort ögonblick är jag lite nöjd.
Sedan kommer jag på vad det betyder.
Jag måste fortsätta.
Då känns det inte lika bra längre.

Dags att snöra på sig skorna och gå ut och promenera igen alltså.
Men först ska jag fira med frukost.
Honungsglacerade revbensspjäll och en banan.
Så himla Atkins.
I min tolkning.

lördag 7 juni 2008

Jag svettas, alltså finns jag

Snart kan jag varje gränd, stig och gångväg inom några kilometers omkrets.
Imorgon ska jag ställa mig på vågen.
Dumduddelidum.
Våg schmåg, vem bryr sig?
Huvudsaken är ju att man mår bra och trivs i sin kropp.
Ja. Eller hur?

Säkert!
Kan någon berätta hur det går till?
Utan att man ger upp fullständigt.
De som trivs i sin kropp är antagligen samma människor som uppskattar att vara en liten kugge i det stora samhällsmaskineriet. De där som går tillbaka till jobbet som skolmatstant efter att ha vunnit 80 miljoner.
Och en sådan vill man ju vara.

I natt drömde jag förresten att jag hade sex med ett ex. Det var till och med sämre än i verkligheten.

fredag 6 juni 2008

Brandbomba kungahuset

Det var mina planer för dagen.
Men jag hinner inte. För jag måste promenera.
Tur för er.
Rojalistidioter!

torsdag 5 juni 2008

Dagens sista promenad avklarad

Årets varmaste vecka. Betydligt varmare än någon av förra årets semesterveckor. Då ska jag ut och gå.
Just då. Nu.
Passar bra.
Fet, medelålders, bitter och svettig.
Tack Gud, för ingenting.

Att promenera är till och med tråkigare än att odla meloner.
Vilken överraskning.

Nästa vecka ska jag prova något annat.
Tresteg.
Triathlon.
Tamburin. Nej det går inte. Kommer mina överarmar i gungning slutar de aldrig.
Tennis.
Trekant.
Tidelag.

Får nog fan ta en annan bokstav.

onsdag 4 juni 2008

De finns alltså!

Jag har upptäckt något nytt.
Jag har benhinnor.
Se på fan.

Jag har redan tröttnat på dem.
Kan man donera dem till någon?
Mina är aldrig använda.

Jag har inte tid att skriva

All min tid går åt till att promenera.
Och laga sallad.
Och äta gräddsås.
Och stekt bacon.
Och grillad kyckling.

OK. Jag erkänner. Det finns fördelar med Atkins.

Det finns inga fördelar med att promenera.
Om man nu inte är sjukt nyfiken på vad alla små villagator och gränder heter.
Det är man inte.

måndag 2 juni 2008

10.694

Helvete!
Det här är ju sjukt jobbigt.
Det svider under fötterna. Skjortan är blöt av svett på ryggen.

Vad är det för miffo som hittat på det här?
Jag vill döda någon.
Typ Anna Skipper. Väldigt gärna Anna Skipper när jag tänker närmare efter.
Och Atkins. Men han är visst redan död.
Hjärtinfarkt har jag för mig.
Toppen.
Det känns hoppfullt.
Bara sex dagar kvar.

Det är jättelångt, ju

Chockade mig själv med en promenad före frukosten imorse.
Kände mig som den bästa och duktigaste människan sedan Jesus.
Promenad. På morgonen.
Kom hem och förväntade mig att ha klarat av så där 6000 eller 7000 steg.

2908! Va?

2908 steg. Det var allt. 10.000 steg är uppenbarligen hur jävla långt som helst. Jag kommer att vara tvungen att ta två promenader till idag.

Hur fan ska jag hinna äta? Det är antagligen det som är tricket med att promenera så jävla mycket. Man hinner helt enkelt inte äta.
Klart att man går ner i vikt då.

I kväll hade jag planerat att:
Skriva på min roman
Ringa Björn
Skriva ett par recensioner
Laga pannbiff
Tvätta ett fönster
Fakturera
Titta på American Idol
Plantera om mina vattenmeloner

Men promenera är ju också kul.
I 2 minuter eller så.

Poetisk rättvisa suger!

Jag antar att det är rättvist.
Jag har varit en av de där som alla hatar.
De som äter wienerbröd till frukost. De där som älskar allt som är fett och onyttigt. Som äter massor. Och som är trådsmala.

Nu äter jag hälften så mycket som förr. Men går upp ett kilo eller två i månaden.
Det är antagligen inte mer än rättvist.
Jag hatar mitt gamla jag.
Jag hatar mitt nya jag.

Och Atkins? Honom hatar jag mest av alla.

söndag 1 juni 2008

Albino-tomat

För övrigt har det kommit upp något väldigt mysko i en av mina krukor. En växt är grön. Ser ut som något slags tomat eller kanske sockerärta. Jag minns inte riktigt vad jag planeterade var.

I närheten har det kommit upp en precis likadan växt. Men vit. Eller nåja. Elfenbens-gul-vit.
En albino?
En mutation?
En folkilsken, människoätande Audrey?
I mitt köksfönster?

Spänningen är olidlig.

Att vara medelålders blir antagligen aldrig roligare än så här.
Det här kan vara mitt livs höjdpunkt.
Hoppas inte.

Något måste göras!

På riktigt. Den här gången.
Hela dagen har det varit uppenbart för mig. Helst av allt skulle jag vilja gå bredbent som en fiskare. Den där känslan av svettiga lår som rör varandra är ju direkt vidrig.

Det gjorde de inte för ett par veckor sedan. Jag sväller som deg. Jäser.

Dags för förändring. Jag struntar i Fredrik. Jag kör Atkins istället. En vecka utan kolhydrater. Så får vi se.

Alltså, en vecka utan:
bröd
bullar
pommes frites
ugnsrostade rotfrukter
potatis
pasta
ris

Låter lagom skoj. Men å andra sidan får jag äta hur mycket bearnaisesås som helst. Det är ju ett litet plus. Förstås.

OK. Det var maten. Mer då?

Gå 10.000 steg om dagen. Iförd extremt löjlig stegräknare. Om den fungerar. Jag får lite rysningar av tanken. Vilken dag som helst kommer jag gående med stavar. Iförd cykelbyxor. Fan.

Och mer?

Försöka ta mitt jobb på allvar.
Hur charmigt är det egentligen med medelålders slackers? Jag har ett jobb som massor av unga människor drömmer om. De sliter som djur på obetalda praktikplatser för att få det. Och här sitter jag. Och har fått det av en total jävla slump.

Det får räcka för den här veckan. Men en enda vecka ska jag väl kunna äta, röra mig och jobba som planerat.

Så mycket karaktär har jag, väl?
Eller?

Det är fan inte sant!

Söndag = ställa sig på vågen.

69,9 kilo.

All time high.

Man vill ju bara dansa. Eller slänga sig framför närmaste tåg.
Jag tror inte att det är sant. Jag ser ut som min svägerska. Hur i helvete har detta gått till? Jag har ju till och med cyklat varje dag den här veckan. Nåja, alla arbetsdagar i varje fall.

Det här går inte, längre. Jag måste göra något. På riktigt.

Fet och deprimerad stämmer inte alls överens med min självbild. Mager och argsint? More likely.

Jag ska fundera tills i eftermiddag. Då ska jag ha en plan.