fredag 28 november 2008

Jag tror inte att jag lurade någon

Jag försökte verkligen se intelligent ut igår.
Typ, ansträngde mig och sådant jobbigt.

Det gick så där.

Vi har ett internt chattsystem som vi använder för att slippa resa oss upp och gå till ett annat rum för att kunna prata med varandra.
Hmm... ledtråd till extrem viktuppgång?
Nå, min projektledares fönster började plötsligt blinka på min skärm.
Där stod följande:
"Kunden vill ha en roligare text"

En riktigt intelligen människa kanske inte skulle ha svarat:
"Ät skit!"
I alla fall inte förrän de varit säkra på att kunden inte hade kommit på oväntat besök.
Och läste korrektur på projektledarens skärm.

En hel dag av öppen intresserad blick och aktivt framåtlutande bortkastat.

Idag återgick jag till min vanliga strategi.
Extremt tillbakalutad.
Med halvslutna ögon.
Och "Säkert" som vanligaste fras.
Jag hoppas att jag kommer ur puberteten innan jag fyller 50.
Det vore trevligt, tror jag.

70,5

Jag har uppenbarligen ingen talang alls för bantning.
Jag bantar lika illa som jag sjunger, tydligen.
Och det är illa.
Riktigt illa.

Jag kan ta ungefär två rena toner.
Tyvärr finns det inte så många sånger som består av bara dessa två toner.
Jag klarar mig bra ändå.
Jag har blivit grym på att mima.

Tyvärr är det inte lika lätt att fejka viktnedgång.
Bummer.

måndag 24 november 2008

Pinsam bekännelse nr 2

Jag lånade inte bara Naturligt slank.
Jag lånade också boken: Så lyckas du som medarbetare - Få ett bättre liv på jobbet.

Ni fattar inte hur lite jag skulle erkänna dessa boklån för mina bekanta.
Aldrig!
Aldrig att det skulle hända.
Självhjälpsböcker är ett stor no-no i min värld.

Men jag slöbläddrade lite i den här och hittade ett kapitel som stämde lite för skrämmande bra in på mig själv.
Det handlade om människor som ständigt skjuter upp saker tills det i stort sett är omöjligt att klara av det och sedan jobbar som djur för att lösa problemet.

Ringer det en klocka?
Någon?

En teori är att vi har en djupt liggande ångest för att bli bedömda. Att skjuta upp jobbet blir ett sätt att skjuta upp rättegången även om det får till följd att självbilden blir ännu mer negativ. "Jag är ju hopplös, jag klarar inte ens att få jobbet gjort."

En annan teori är att vi lider av en fundamental rädsla för framgång och saboterar för oss själva genom att skjuta upp saker.

Jag lutar åt teori nr 1.
Med tillägget att man faktiskt har en ursäkt för att det blir så kasst när man gör det på så kort tid...
Det är ju inte så att man är en obegåvad bluff.

Fast jag måste erkänna att den här boken är skriven med en del distans och humor.
Imorgon tror jag att jag ska ägna dagen åt att: se intelligent ut.
Detta sorteras in under kategorin "Världen vill bli lurad."

Fast först ska jag skriva klart den där artikeln om rötslam.
*host*
Tiddelipom.
Sedan ska jag läsa om hur man slutar skjuta upp saker.

Måndag igen, dags för ett nytt liv

Stegräknaren visar på 13.975 steg.
Det är nog inte riktigt sant. Men jag tackar och tar emot.
Det är måndag.
Varje söndag funderar jag på att börja ett nytt liv.
Bli en ny människa.
Jag är seriöst trött på den gamla.

Så idag blev det ytterligare ett biblioteksbesök.
En ny bok.
Denna gång: Naturligt slank.
Alltså, bara titeln får mig att rodna lite lätt.
Om mitt bibliotek inte hade haft självbetjäning hade jag aldrig, jag upprepar, ALDRIG lånat så mycket pinsamma böcker.
Egentligen var jag ute efter den där boken av Paulun som jag hånade i somras. Efter att ha läst ett gäng andra bantarböcker har den börjat stå i ett förklarat skimmer.
Men den fanns förstås inte inne.
Istället alltså, Naturligt slank.
Den hade nämligen också matschema.
Bra tänkte jag.
Tills jag började läsa.
Karln tycker att jag ska äta middag klockan 16.00.
Va?
Vilken planet kommer han ifrån?
Kommer inte att bli populärt på jobbet.

Sedan kom dödsstöten.
Söndagsmellanmål klockan 14.00.
En skiva rå kålrot och 10 mandlar.

Då är jag hellre fet, tack!

söndag 23 november 2008

Deadline... pha

Den där artikeln om rötslam har ju faktiskt inte deadline förrän imorgon.
Lugnt ju.
Jag har säkert skrivit 10 % redan.
Bara 90 kvar.
Hur svårt kan det vara?

Skriva nu?
Istället för att titta på tv?
På allvar?
Skulle inte tro det.
Mitt överjag har tydligen tagit semester.
Och rest bort på obestämd tid.
Jag kan inte påstå att jag saknar det.

Om jag stiger upp tidigt imorgon bitti så kan jag skriva artikeln innan jag går till jobbet.
Säkert.
Och månen är gjord av stiltonost.

lördag 22 november 2008

Pest eller kolera

Dagen kommer främst att ägnas åt:

Besök hos ensam gammal släkting som kanske, kanske inte, kommit ihåg att tvätta sig den senaste veckan.

Skrivande av en artikel om rötslam.

Det är verkligen sjukt kul att vara jag, varje dag.

Tröstmat

Bearnaisesås
Biffar
Friterade saker
Gurkmajonäs
Ölkorv och brieost
Bakade potatisar
Bullar
Choklad
Potatisgratäng
Gräddsås
Vin
Whiskey

Dödsfall är inte bra för bantningskurer.
Det är rena undret att jag fortfarande väger 69,5.

lördag 15 november 2008

Glömde vågen

Jag har för mycket i huvudet just nu.
Sjuka släktingar.
Besök från utlandet.
Kollega med gäll, skärande stämma och barnspråk.
Tokmycket jobb.
En migrän som tycks återkomma enligt ett regelbundet 5-dagarsschema.
Så jag glömde väga mig i torsdags.

Då kan sådant hända.
Det är inte så att jag inte vill väga mig.
Inte alls.
Jag skulle kunna göra det nu.
Om inte vågen hade stått bakom gästsängen.
Så jag får helt enkelt gissa.
Få se nu.
Jag gissar att jag väger 74 kilo.
Hoppas, hoppas att jag har gått ner till på torsdag.
Om jag har det så är det ju läge att fira.
Eller hur?
Visst?

Jag behöver något att fira.
Och det verkar inte vara mycket annat på gång just nu.
Tyvärr.

tisdag 11 november 2008

Är det bara jag?

På radio hörde jag någon tjej få frågan vad hon helst ville ha komplimanger för, sitt utseende eller sitt intellekt. Hon svarade så klart intellekt. Det sitter antagligen i ryggmärgen.
Men är det sant?

Själv väljer jag utseende 99 gånger av 100.

Jag hyser inga tvivel om min hjärna.
Mitt utseende däremot...

Där finns det utrymme för frågetecken.
Minst sagt.

söndag 9 november 2008

Min fru förstår mig inte...

Äsch, jag har ingen fru.
Men om jag hade haft någon, så hade hon säkert inte förstått mig.
Hon heller...

I förra veckan hörde jag någon säga om mig att jag aldrig någonsin blir stressad.
VAD?
Jag ber att få upprepa mig.
VAD?
VAD?
VAD?

För guds skull - jag är en vandrande Edvard Munch-målning.
Det är bara god uppfostran som hindrar mig från att skrika rakt ut.
Uppfostran och en något för trång midjelinning på alla mina kläder.
Det krävs lite magstöd för att skrika.

Med för trånga kläder förvandlas skriket till små korta avhuggna läten.
Som kan tas för skratt.
Det är kanske det som räddar mig.
Folk tror att jag har humor.
Ja jävlar.

lördag 8 november 2008

Dags för en promenad

Före frukosten.
Bara en kopp kaffe i magen.

För då har man lågt blodsocker och kroppen är tydligen mer benägen att bränna fett.
Det sa en snubbe på radion.
Han lät visserligen som en söndersupen hojåkare.
Men han hävdade att han var personlig tränare.

I normala fall hade jag skrattat och glömt.
Men vågen stannade på 70,1 i torsdags.
Desperate times...

Så, nu sitter jag här i mjukisbyxor.
Och försöker övertala mig själv att det är dags att gå ut och gå.
Min mage försöker desperat övertala mig till något annat.
Den tjuter och ger i från sig läten som lätt överröstar radion.
Mina kroppsdelar och jag är helt enkelt inte överens.
Huvudet funderar på en tredje migrändag i rad.
Korsryggen funderar på att flytta till Malta.
Röven tänker bara på att breda ut sig.
Knäna tiger och hoppas att jag ska glömma bort alltihop.

En timme tyckte pundarn att man skulle gå.
Nog!
Jag gissar att jag är tillbaka om 20 minuter.
Eller att jag hittas avsvimmad någonstans.
Hmm, kanske bäst att ta på sig snygga underkläder.
Det är ju nästan en garanti för hälsa.
Jag kommer garanterat svimma om jag har sunkiga trosor med mysko färg och tveksam resår.

Fast det var ett tag sedan jag tvättade.
Jag börjar hitta en väg ut ur det här...

onsdag 5 november 2008

Visst är det idag?

Brieostens dag, alltså.
Visst är den idag?
Visst?

Jag är nästan säker.

måndag 3 november 2008

Ni vet...

... min arbetskamrat?
Med den pipiga och gälla rösten?
Ni vet, hon.
Hon stavar ganska krattigt.

Det var bara det.

Jag ser en jobbig vinter som närmar sig.
Med ljusets hastighet, ungefär.

Tjockisens matruta. Tips 1

Jag tänker förstås inte låta sådana petitesser som talanglöshet hindra mig från att uppnå mina mål.
Vill jag bli en internationell matguru, ska jag förstås bli det.
Totalt världsherravälde är också något jag jobbar på.
Men det får jag nog skjuta på till nästa vecka. Den här veckan ser körig ut.

Nå, nu till dagens tips.
Gogreens vita bönor med chili och lime ska endast köpas om allt, jag upprepar ALLT, annat i affären är slut.
Om krisen slår till och det blir matköer härifrån till Båstad, undvik ändå dessa bönor. Välj istället smakligare produkter som Whiskas, gammal rullsylta, blomjord eller wettexduk.
Det där kan vara det äckligaste som någonsin blandats ihop.
Det måste vara sjukt nyttigt.
Det kan inte vara så äckligt utan att vara nyttigt.

Smaken?
Tja, föreställ er ett surt mjöligt slem, där en liten flisa chili helt plötsligt tränger igenom och smakar starkt.
För att bota mig själv efter denna korta utflykt i veggomänniskornas värld ska jag nu äta ett kilo kött.
Eller två.

Min högra hand vet inte vad den vänstra gör

Det hoppas jag i alla fall.
I annat fall borde den ha hindrat min vänstra hand från att klia mig i ögat efter att jag hade haft den full av finhackad chili.
Jag kunde ha blivit blind.

Jag är så helt inte en top chef to be.

lördag 1 november 2008

Solig höstlördag

Klar himmel.
Strålande sol.
Vädret är alldeles ljuvligt.
Om man gillar sådant alltså.

Jag tänker vara inne och städa.
Sån är jag.

Ibland tycker jag själv att jag förtjänar stryk.