Har jag redan blivit hämtad?

Shhh!
Tyst och diskret nu...
Jag misstänker att jag redan blivit upphämtad av mitt ufo.
Eller möjligtivs passerat in i en parallell verklighet.
Twilight Zone.

Visserligen hade dörrarna frusit fast på min bil - men knappt hade jag hunnit yttra en enda svordom förrän en glad och trevlig man kom och fixade der åt mig.
I parkeringshuset vid torget hade 4-5 bilar valt att parkera - i övrigt var det tomt.
På systembolaget fanns det mer personal än kunder. Så informationen åtog sig på eget initiativ att ringa till huvudkontoret för att ta fram fler tips till mig eftersom de tyckte att det var roligt att veta vad mer man skulle kunna dricka till rödbetssoppa.
I bokhandeln erbjöd sig personalen att slå in mina fyra paket.
På Ica var det visserligen mycket folk och ganska långa köer, men plötsligt öppnades ett par kassor till och vips så var jag först.

Det här börjar bli skumt...
Kan jag ha råkat dö utan att märka det?
Är det här himlen?
Jag hade visserligen trott att himlen skulle vara lite mer välstädad.
Men hej, jag klagar inte.

Nu är ni jävligt lugna och stillsamma!
Rubba inte den balans som plötsligt har uppstått i universum.
Så hoppas vi att det fortsätter.

GOTT NYTT ÅR!

Och nu blev det konstigt

Jag var inne på jobbet en stund idag.
Det var några grejer som krävde min närvaro.
Lite skrivande, lite möte och sånt krafs.
Och här kommer det konstiga...
DET VAR JÄTTEMYSIGT!

Lugn och vänlig stämning.
Kramar och skratt.

Antingen har mina kollegor överdoserat på pepparkakor.
Eller också gick jag fel.

Mina nyårsönskningar

Nillas idé om nyårsönskningar är ju närapå genial.
Vem behöver löften egentligen?
Inte jag i alla fall.
Jag har ju Berit.
Som förväntas dyka upp lagom till fredagsfrukosten,
Som Mary Poppins ungefär.
Fast om hon planerar att sjunga hoppas jag att hon väntar till efter frukost. Det kommer ju trots allt att vara nyårsdag.

Följande saker önskar jag mig 2010.
1. Ett par välsittande jeans (hahahha... hm.. ursäkta)
2. En ny stil (medelålders slacker med spontanklädsel börjar kännas väääldigt 2005)
3. Talang (jag skulle gärna vilja upptäcka något som jag är bra på. Det måste uppenbarligen vara något jag inte testat tidigare. Kanske kaninhoppning? Eller bågskytte? Det är väl ungefär det enda jag inte har testat.)
4. Fler fredagar (almanackan kanske säger annorlunda - men jag är övertygad om att 2009 har innehållit misstänkt många måndagar och betydligt färre fredagar.)

Jag skulle kunna vänja mig vid det här

Att vara ledig är nästan ofattbart skönt.
I like ledigt!
Absolut.
Jag skulle kunna vara det jämt.
Men med 19 år kvar till pensionen så ska jag nog inte tänka för mycket på det.
19 år är väääldigt länge.

Om man inte blir kidnappad av ett ufo förstås.
Om ni ser några mystiska ljus ute på fälten så kan det vara jag.
Som signalerar till utomjordingarna.
Vem vet, det kan funka.

Evigheten var visst inte så lång

Det var värst vad tiden gick fort.
Och i morgon är det måndag.
Eller idag, om man ska vara noga.

Jag försöker hitta någon bra och rimlig ursäkt för att jag sitter och jobbar nu.
Halv fyra på morgonen.
Det går sådär...

Men nästa år.
Då kommer det att bli heeelt annorlunda.
Ni kommer antagligen inte ens att känna igen mig.
Smal.
Effektiv.
Positiv.
Ordningsam.
Ekonomisk.

Mitt nya förbättrade jag förväntas dyka upp den 1 januari.
Jag gissar att det kommer att heta Berit.

Nu känner jag igen mig

Det regnar.
Allt är som vanligt alltså.
Puh...
Blev nästan orolig där ett tag.

God fortsättning!

Ledig! Ledig! Ledig!

Jag har visserligen med mig ett ton jobb hem.
Som jag ska leverera i mellandagarna.
Men vad gör det?
Det måste ju vara nästan ett år tills dess?
Så känns det i alla fall just nu.
Fråga mig igen på annandagen.
Eller, förresten, gör inte det!

Precis just nu börjar min orgie i lättja.
I morgon ska jag nog ägna mig åt frosseri.
Mina favoritsynder.

Men det är väl ändå typiskt

I år ska jag inte fira jul.
Inget julbord.
Inga klappar.
Inga traditioner.

En anti-jul helt enkelt.
Mestadels av tråkiga anledningar.
Ett år utan jul krävdes liksom för att kunna göra en omstart.

Och vad händer då?
Det snöar!
Så klart.
Första vita julen i mannaminne.

Jag tar det personligt, Gud.
Bara så du vet.
Kanske blir det inget firande nästa år heller.
Jag är inte främmande för att konvertera till...
tja... asatron, kanske.
Offra en get?

Så lämpligt...

Årets julklapp var mat.
Delikatesser.
Jaha, då ska man vara tvungen att trycka i sig en hel korg med ostar, basturökta korvar och vin innan man kan börja ett nytt och bättre liv.
Stackars, stackars mig.

Aha, på det viset...

Tandläkarbesök = veckotidningar.
Det vet ju varje människa.
Den här gången hann jag läsa 10 minuter i TARA.
Där fick jag reda på att jag köpt helt fel modell av jeans.
(Oj, vilken överraskning!)
Jag är tydligen ett päron.
Mina jeans skulle tydligen passa bättre på en strut.
Där ser man.

Några sidor längre fram kom den avslöjande sanningen.
En artikel om hur kvinnokroppen beter sig.
Och där stod det!
Sanningen.
45 år - kroppen blir spolformad.
You don't say...?

Dock tror jag att jag behåller mitt bloggnamn.
Den spolformade damen sjunger har inte riktigt samma klang

Nej, inte idag

Brydde mig inte om invägningen i morse.
Inte så att jag glömde det.
Nej då.
Ren självbevarelsedrift.
Julbord igår.
Och dessutom har chokladen börjat droppa in på kontoret.
Tillsammans med pepparkaksburkarna.

Så jag har bestämt mig för att ge mig själv två vågfria veckor som en tidig julklapp.
Det är jag värd, tycker jag.
Så som jag har kämpat med... med...
...tja...
något?

Vem behöver en hobby, egentligen?

När man ändå inte har någon fritid.
Menar jag.
Nu ska jag sova igen.
För att stiga upp extra tidigt imorgon.
Så att jag kan jobba lite mer.
Whopee!

Vi måste tala allvar

Ni vill alltså ha en personlig coach i julklapp?
Vi ska tala om saken.
Men inte just nu.
För nu måste jag sova.
Det borde ni med göra.
Så, sjas i säng, nu.

Förökar de sig via celldelning, eller?

Nu har jag tokmycket att göra.
Igen.
Så ser min värld ut.
Inget alls eller totalpanik.
Mellanting finns sällan.

För att bringa någon form av ordning gjorde jag en lista.
När jag startade arbetsdagen hade jag 43 saker att göra.
Jag lyckades göra 12.
Och när dagen var slut hade jag fortfarande 43 saker på listan.
Mina arbetsuppgifter verkar yngla av sig.
Ett sådant sätt!
Jag hoppas verkligen att de ägnar natten åt att sova i varsin mapp med händerna på täcket.
För jag kommer att bli grymt upprörd om de har blivit ännu fler när jag kommer till jobbet i morgon.
Verkligen!

Kan jag få ett haleluja?

Jag har gjort ett jobb!
One down, ten to go.
Då är man värd att få baka äppelpaj.
Det är man, väl?
Om det inte är lag på det, så är det åtminstone en lokal ordningsstadga just här, på min gata.
Det är jag nästan säker på.

Running out of ursäkter

Jag har snutit mig.
Hämtat en andra kopp kaffe.
Tänt all julbelysning.
Hittat en uthärdlig radiokanal.
Bytt till skönare strumpor.
Filat ner en irriterande nagelflisa.
Satt på mig en varmare kofta.
Kissat en gång till.
Plockat fram middagsmat ur frysen.
Bytt till en tunnare kofta, igen.
Och nu, kollat av bloggen...

Det är fan bara att inse faktum.
Jag måste börja jobba nu.

En liten trivsam förkylning

Jag har lite snuva.
Är lite sträv i halsen.
Hostar klädsamt någon gång i timmen.
Är kanske aningen varmare än normalt.
Perfekt alltså.

Vilken utmärkt ursäkt för att lalla runt i mjukisbyxor hela dagen.
Kanske baka lite.
Läsa lite.
Fånglo en stund på teven.
Sova lite middag.

Och skulle jag orka göra något mer så är jag ju så fenomenalt duktig att jag förtjänar en egen hyllningskör.
Jag vet inte riktigt vad de ska sjunga.
Men något pampigt.
Tänk: raka motsatsen till Robert Wells, så är ni på rätt spår.

Ignorance is bliss

Det är fredag!
Bästa fredagstiden också.
Precis hemkommen, med en evighetslång helg framför mig.

Och eftersom jag faktiskt vägde under 70 kilo igår (69,7) så finns det ju inget som hindrar att jag går loss på kylskåpsinnehållet.
Nu blir det bacon, min vänner.

Nästa vecka har jag 4 STORA jobb att slutföra.
Jag har börjat på det ena.
Lite.
Sedan har jag ett gäng små uppdrag också förstås.
Men det kan vi ju tänka på då, tycker jag.
Det vore ju rent slöseri att tänka på sådant nu när det är helg och allt.
Dessutom kanske jorden går under.
Och då behöver jag ju inte göra något alls.
Det kan hända...

Jag vet ju inte säkert att det kommer någon nästa vecka.
Det räcker som argument för mig.

Men, vilken trevlig julklapp

Jag har fått nya arbetskamrater.
Igen.

En som nynnar falskt.
Och en som hittills inte levererat en enda text utan åtminstone en särskrivning eller felsyftning.
Man får tacka...

Nästa år tar jag gärna en ask Nobless istället.

Nu är tjockisen trött

Ytterligare en arbetsdag avklarad.
9 to go till julledigheten.

Jag behöver ledigt nu.
Jag är rekordmässigt ineffektiv just nu.
Och då talar vi världsrekord.

Jag sitter framför datorn och ska skriva.
Jag skriver några ord.
Raderar dem.
Skriver några nya.
Det borde ta 4 minuter, ungefär.
6 minuter kanske, om jag är lite generös.
Men, inte då.
När jag tittar på klockan har det gått en timme.
VA FAN?
Jag msåste antingen falla i koma eller bli kidnappad av utomjordningar på regelbunden basis.
Min tid bara försvinner.
Jag har massor av material att producera före jul.
Men tiden att göra det krymper skrämmande fort.
Med 3-4 ord i timmen kommer det att ta väääääldigt lång tid att skriva alla texter som mina kunder förväntar sig att jag ska leverera.
Typ 12 år.
Det hade de nog inte räknat med.

Är det någon som känner till några bra alternativ till amfetamin?
Gärna ekologiskt.

Är det jullov snart?

Jag bryr mig inte om klapparna.
Eller julmaten.
Jag vill bara vara ledig.
Massor av ledig.
Så att jag kan börja planera mitt nya liv som ska börja efter nyår.
För dååå minsann...
Då ska det bli andra grejer.
Energiskt.
Framgångsrikt.
Kreativt.
Spännande.

Nu känns det liksom lite försent att ens försöka.
Jag kan lika gärna koppla av resten av året.
Fast det vore ju så mycket enklare om man var ledig.

10 dagar kvar.
Känns som en evighet.
Eller två.

Det borde jag kanske tänkt på

Jag överlevde vindsexpeditionen.
Nätt och jämt.

Men knappt hade jag hunnit hämta mig innan nästa slag drabbade mig.
Det var ju värst vad de där ljusstakarna lyser upp!
Och lika värst var det ju att jag inte tvättat fönstren på ett tag.
Det blev plötsligt väldigt uppenbart.
Så då var jag tvungen att göra det också.

Nu kan man se ut igen.
Helt i onödan, visade det sig.
Gatan utanför är till och med fulare än jag minns den.
Bummer.

Man kanske skulle julpynta lite?

Andra advent.
Mina fönster är helt stjärnlösa.
Inte en endaste ljusstake heller.

Allt finns på vinden.
Problemet är att under året har jag ställt in ca 25 lådor, väskor och påsar med diverse lösa grejer just på vinden.
Att hitta julsakerna känns lika troligt som att hitta Atlantis.
Eller den heliga graalen.
Risken för ras och laviner är överhängande.
Känns lite läskigt.
Om jag inte bloggar mer kan det bero på att jag ligger begravd under kartonger.
På vinden.
Vilket för övrigt känns som ett enormt oglamouröst sätt att sluta sina dagar.
Jag kanske läser en bok istället...

En osthjälm

Flera har frågat vad en osthjälm är.
Hur ska jag kunna veta det?
Tror ni att jag kan allt, eller?

Det är visserligen mycket hedrande, men där måste jag göra er besvikna.
Jag har inte den blekaste aning.
Men jag vill gärna ha en.

Så, min plan är att trumma upp ett intresse för osthjälmar och sedan hoppas att marknaden uppftattar detta och uppfinner en.
Och sedan hoppas jag att de fyller den med brieost.

Nu är det dags att rösta!

Förra året kom vi gemensamt fram till att fotvård var årets julklapp.
Handelns vad-det-nu-är-för-institut hävdade att det var en upplevelse som var årets julklapp.
Duh!
Amatörer!
Det intressanta var ju vilken upplevelse folk önskade sig.
Fotvård, alltså.

Men nu är det ny jul och nya klappar.
Spikmatta sägs det...
Jag är skeptisk.

Shas iväg och rösta med er nu!

Eftertankens kranka blekhet

Man skulle förstås ha virkat sig ett par trendiga tofflor.
Det skulle man.

Detta inlägg hör till kategorin:
Saker man kommer på när elementen strejkar.

Jag glömde, igen

Det var visst torsdag idag, va?
Missade det.

Passar jättebra.
Jag har nämligen storhandlat.
Mitt kylskåp är sprängfyllt.
Och andelen ost i förhållande till sallad är ungefär 10:1.
Tiddeli-pom.

Men jag kom i alla fall ihåg att flytta bilen.
Där sparade jag 600 kronor.
Som jag inte ska köpa ost för.
Inte sa jag. INTE!

I värmeljusens land

I dag har jag fortsatt leta badrumsmatta.
Alltså inredningsbutiker.

Jag har fortfarande inte hittat någon matta.
Däremot har jag sett säkert 700 olika hållare för värmeljus.
I alla färger.
I alla former.
I glas och plåt.
Stora och små.
Vårt behov av värmeljushållare tycks vara oändligt.

Men jag vet inte, jag.
Jag minns åttiotalet.
Någon mer som minns det?
Kommer ni ihåg den där speciella doften som fanns i varje hem?
Lukten av olja från alla de där runda oljelamporna som var ett måste då.
Så rätt då.
Inte lika hett nu.

Så...kanske behöver jag faktiskt inte fler värmeljus?
30 stycken kanske är enuff i lägenheten.
Eller så har jag tokfel.
Kanske vinner den som har flest värmeljushållare när man dör.
Hur många har ni?
Inte för att jag tror att det är någon tävling, alltså.
Men det är ju kul att veta hur man ligger till.
Ifall...

Nej tack

Det finns kläder som man verkligen inte använder ofta, men som ändå har ett värde.
Sydväst.
Tumvantar.
Seglarskor med stålhätta.
Blyförkläde.
Snickarbyxor med vadderade knän.
Våtdräkt.

Kanske inte altid så klädsamt.
Men de fungerar.

Men HMs nya reklam gör mig konfunderad.
Har jag någonsin upplevt ett enda tillfälle i livet där det har varit påkallat eller ens lämpligt att ha på sig en lårkort silkig kimono?
Vem fan lallar omkring i kimono?
Den är för kort för att man ska kunna öppna dörren i den.
För tunn för att vara värmande.
Och jag kan inte tänka mig att några andra än svältfödda sexförbrytare kan tycka att kimono är en förförisk utstyrsel.

Fast man kanske ska slänga på sig den innan man springer ut och knuffar igång bilar iförd trosor och stövlar?
Så kan det vara.
Då kanske man behöver en kimono?
Själv tänker jag stryka den från önskelistan.

Helt plötsligt på lunchen

I dag var jag ute och letade badrumsmatta på lunchen.
Hujedamig, säger jag bara.
Är det bara jag som fäller hår och klipper naglar i badrummet?
Jag antar det.
För om ni andra gör så känns det väldigt läskigt med alla dessa väldigt lurviga mattor.
Men det är säkert bara jag.

Nå, utan matta bestämde jag mig för att äta lunch.
En snabb sådan.
Mattletning i 10 butiker tar sin tid.

Men plötsligt när jag sitter där och äter känner jag något väldigt konstigt.
Mina byxor sitter väldigt obehagligt.
Det känns som om jag har en stor knöl i midjan.
Först när jag känner efter lite diskret kommer jag på vad det är.
Stegräknaren.

Just det, ja.
Jag hade ju börjat ett nytt liv.
Så trevligt att komma på det på McDonalds när man sitter och doppar sina pommes i bearnaisedip.

Att hålla diet vore mycket lättare om jag hade en hjärna.

Det var ju det där med punkterna

Finns det några Viktväktare därute?
Kan ni tala om hur många points jag får lov att äta på en dag?
Det avslöjar VV nämligen inte i sina böcker.
Vad hjälper det att jag får veta att en middag innehåller 4 points om jag inte vet hur många points jag får lov att trycka i mig?

Jag gissar att det är en hemlighet som man bara får ta del av om man är med i deras klubb.
Men jag hoppas att det finns någon illojal människa därute som kan tänka sig att avslöja det hela.
Vad säger ni?
Är ni som frimurarna, eller kan jag muta någon?
Choklad?

Mot Sherwoodskogen

Eller nåja...
Mot biblioteket i alla fall.
Stegräknaren är på.
Viktväktarbok ska lånas!

Sallad och annat trist ska inhandlas.
Sedan ska det städas.
Och adventpyntas.

Och sedan är det måndag...

Makterna är så inte mina vänner

I går förmiddag var det någon som påpekade hur mycket jag hade gått upp i vikt.
As if I didn't know?
Tanke: Nu får jag fan ta tag i det här på allvar.

På eftermiddagen kom det gäster.
De hade med sig:
2 kilo smågodis.
1 kg chips och ostbågar.
Pepparkakor.
En stor burk med kolor.
6 liter Coca Cola.

Sedan åt de mat.
Länsade min fruktskål.
Och gick hem.

Timingen är verkligen utsökt!

Min dator och jag är överens

I går stannade vågen på 71,2.
Det firade jag med att gå ut och äta med kollegorna.
5-rätters.
Listigt.

För övrigt är jag sur.
Jag fick precis besked om att jag inte fått ett jobb jag sökt.
Men vem behöver en löneförhöjning på 3000 i månaden?

Min dator envisas med att meddela att den vill att jag ska starta om.
Jag kan bara hålla med.

Det förklarar saken

Helt plötsligt fattar jag varför jag aldrig har något att sätta på mig.
Jag har uppenbarligen 100 kg tvätt.
Glasklart!

Jag har massor av kläder tydligen.
Hoppas att de är snygga.
Jag kommer att bli sjukt sur om jag upptäcker att jag har tvättat 100 kg fula kläder.

Ojdå.
50 kg var visst handdukar.
Så klädsamt.

Massor av roliga timmar framför mig.
Hurra!

Efter ytterligare 15 timmars sömn

Tror jag att vi lugn kan konstatera att något inte är helt som det ska.
Jag kan ha blivit tonåring igen.
Eller blivit lite förkyld.
Något mysko är det.

När man är lite sjuk ska man äta nyttig mat.
Vitkål är nyttigt.
Det är jag nästan säker på.

Om man läser Arlas senaste receptbroschyr kan man förledas tro att en röra av stekt vitkål, champinjoner, purjolök, grädde och lingon blir smaskens att serverera till kassler.
Det blev det inte.
Det blev mer... konstigt.
Liksom lite sött.
Och fett.
Och svampigt.

Jag åt upp det ändå.
Man har väl principer.
Har jag stått och lagat mat till mig så skall jag banne mig äta det.
Någon ordning får det vara.

Sova är en hobby

Jorå.
Och jag fetrular på det.
Dessutom.
16 timmar på lördagen.
12 på söndagen.

Kanske har jag en liten infektion i kroppen?
Då kan man bli sådär trött.
Vi säger så.

Och så var det fredag

Det är ju lysande.
Om de bara kom lite oftare så vore livet närapå perfekt.
Så där varannan dag vore lagom.
Om ni frågar mig.

Vad ska man ägna den här helgen åt då?
Uppdatera facebook kanske?
Eller klippa tånaglarna.
Ungefär lika roligt.

Behovet av en hobby är skriande!

69,8

Det var bara det.
Nu ska jag sova.

Same shit, different day

Idag har jag suttit och stirrat ett tomt dokument hela dagen.
Meningen var att jag skulle fylla detta dokument med briljans.
Före lunch skrev jag ordet Krydda...
Efter lunchen raderade jag det.

Det går bra nu.
Som vi säger i tjockisbranschen.

Ni VILL alltså att jag ska hata allt

Alltså.
Det var ju inte precis något jubel bland kommentarerna.
Ingen verkar tro på idén att jag skulle kunna förvandla mig själv tilll en lycklig, positiv och harmonisk människa.
Med trivselvikt.
Ingen?

Ni verkar vilja att jag ska vara gnällig.
Sur.
Grinig.
Cynisk och bitter.

Tja, vad kan jag säga?
You got lucky, babes.

Jag borde sluta umgås med mig

I dag satt jag och funderade på jobbet.
Nej, det blev fel.
Jag satt på jobbet och funderade.
Mer korrekt.
Att jag har ett arbete är något jag för det mesta försöker förtränga.
Däremot sitter jag ofta och tänker samtidigt som jag försöker se ut som om jag jobbar.
I dag var det extra enkelt eftersom jag i stort sett var ensam.

Nå, åter till tänkandet.
Jag tänkte: fan vad jag gnäller!
Sedan tänkte jag: åh vad jag är trött på gnället.
Och till sist: enough with the gnäll!

Dags för ett nytt liv alltså.
Tänkte jag.
Från och med imorgon är det jag som har en positiv attityd.
Som sätter igång med alla jobb direkt.
Skrattar åt motgångar och glatt gör om igen när det blir fel.
Går upp lite tidigare.
Är lite piggare.
Skojar lite mer.
Slutar smita från trista uppgifter.
Så tänkte jag.

Sedan gick jag till biblioteket.
Skulle lämna tillbaka några böcker.
Skulle inte låna.
Men ändå kom jag hem med en bok.
Som jag tydligen plockat åt mig nästan utan att märka det.
Titeln: Hopplös och hatad av alla

Känns bra inför morgondagen.
Verkligen.

I städtagen

Jag får gäster imorgon.
Planen för dagen är alltså städning.
En del av planen var att trycka in allt löst i diverse skåp.
Funkar inte!
Alla skåp är mer eller mindre fulla.
När hände det?

Himla jobbigt.
För alla vet ju att orden städa och röja skåp inte är kompatibla.
Det går inte att röja skåp utan att stöka till.
Dubbelt arbete alltså.

Hoppas att det bränner kalorier i alla fall.

10 saker om tjockisen

Singelmamman tycker att jag ska skriva 10 saker om mig själv.
Lätt ju.
Jag kan hur mycket saker som helst om mig.
Det är nästan mitt specialämne.

1. Jag inbillade mig under en löjligt lång period att jag hade 36 eller möjligtvis 37 i skostorlek. Det hade jag INTE. Däremot hade jag jävligt ont i fötterna.

2. Jag är troligtvis världens sämsta minglare. Om folk inte ser väldigt speciella ut eller har extremt avvikande kläder så kan jag inte se skillnad på dem. Jag kan presentera mig för samma människa som jag tio minuter tidigare stått och pratat med. Därför är jag inte heller med i någon form av nätverk. Det är bara med största svårighet jag känner igen mina kollegor om jag träffar dem oväntat ute på stan.

3. Jag hatar glögg. Oavsett vilken variant som serveras. Varmt vin får mig att vilja kräkas. Vilket jag naturligtvis har gjort ett par gånger när jag mot bättre vetande ändå har druckit mer än 5 cl.

4. Jag har väldigt svårt att tro på övernaturliga saker. Ändå har jag jobbat i en lokal där alla, även jag, gång på gång såg skepnader skymta förbi i glasväggarna trots att det var tomt och låst. På nätterna när jag jobbade över brukade det höras väldigt mycket konstiga ljud och saker välte hela tiden. Då brukade jag sätta på P4 på hög nivå, det brukade få problemet att försvinna. Jag misstänker att det inte bara är jag som hatar Karlavagnen.

5. Jag blev akut matförgiftad och kräktes på den snyggaste kille jag någonsin dejtat. (Seriöst, vi talar filmstjärnesnygg här.) Det blev ingen andra dejt.

6. Jag blir allvarligt oroad när jag ser svensklärare på gymnasienivå skriva Hur tänker dem?

7. Jag tycker att människor som envisas med att uppdatera sin facebookstatus 5 ggr om dagen med illa stavade inlägg borde klippa sig och skaffa en kombi. Eller börja virka tofflor. Whatever.

8. Jag skulle aldrig betala själv för att gå på spa. Jag gillar inte att bli masserad, gnuggad i hårbotten, eller inpackad i lera. Jag tycker att det är obehagligt och dessutom fantastiskt tråkigt.

9. Jag är oroväckande förtjust i John Malkovich. (Jag vill dock påpeka att killen under punkt 5 inte såg ut som JM, han var av mer traditionell filmstjärnekaraktär)

10. Om alla mina foton brann upp skulle jag inte sakna dem en sekund. Det kan i och för sig bero på att jag är med på flera av dem. Det finns totalt 4 bra bilder på mig efter det att jag fyllde 11. Ingen utav dessa 4 bilder ser ut att föreställa mig - det är det som är bra.

Så, det var det hela. 10 saker om mig. Nu ska jag be 3 andra personer skriva 10 saker om sig själva. Då ber jag Vita, Vildhunden och Nell att sätta sig och berätta sanningar eller lögner om sig själva.

Jag måste sluta lyssna

Jag har en mängd inre röster som pratar med mig.
Osäkert om någon utav dem är ett samvete.
I dag var det i alla fall en väldigt högljudd personlighet som gjorde sig hörd på ICA.
Köp wienerpecan, sa den.
Och brieost.
Den gav sig inte förrän jag hade stoppat ner två baguetter i korgen också.

70,8 stannade vågen på i morse.
Men det är ju uppenbarligen inte mitt fel.
Det är rösterna!
Rösterna säger jag.
Jomen.

Weird stuff

Jag glömde, ok?
När jag väl kom på att det var torsdag hade jag både satt på mig kaffe och druckit kläder.
Och alla vet ju hur tungt kaffe är.
Så jag glömde väga mig.

Nu talar vi om något annat, tycker jag.

Jag har aldrig åkt igenom en biltvätt.
Är inte det lite udda?
Är det något jag bör åtgärda?

Nu skruvar jag mig lite besvärat här.
Jag tycker att det verkar lite läskigt...

Så, vad har ni för konstiga nojor?
Berätta nu för tjockisen!

Premiär

Idag hade jag mina nya jeans för första gången.
Med tunika, mind you.
Ingen kommenterade detta.
Jag upprepar; INGEN.

På en normal arbetsplats skulle detta förstås vara vardagsmat.
Men där jag jobbar brukar ett nytt sätt att kamma luggen väcka uppmärksamhet.
Minsta lilla shoppingpåse töms och granskas.
I detalj.

Så nu är frågan, har jag passerat den där mystiska barriären då kvinnor plötsligt blir osynliga?
Eller var det ful-frisyr-syndromet?

(För er som inte känner till detta syndrom kommer här en kort förklaring. Detta är den mystiska tystnad som uppstår när någon har klippt sig sällsynt oklädsam frisyr. Man stirrar på den nyklippta, inser efter ett tag att man nu stirrat alldeles för länge för att kunna låtsas som ingenting och kläcker ur sig: Du har klippt dig? låååång plågsam paus medan man söker efter ord. Vad annorlunda det blev. Men fint.)

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag hoppas på.

Fast i tunikaträsket

Fantastiska Nilla fick mig precis att inse att jag lider av tunikedepression.
Läs förra inläggets kommentarer om ni inte redan är bekanta med uttrycket.
Närapå genialt.
Men inte så kul.
För det är ju sant.
Man är dömd till tunika.
Men man ser ut som en idiot i det.
Vad fan gör man?

Var hittar man snygga tunikor?
Och säg inte Odd Molly.
Om jag vill se ut som om jag har tagit på mig en gammal broderad bordsduk, så har jag massor i linneskåpet.
Alldeles gratis dessutom.
Allt som behövs är en rosett.
I so don't do Odd Molly!
Brodyr och rosetter matchar liksom inte min vresiga personlighet.
Vad är motsatsen till ljuv?
Fet, lat och medelålders, kanske?
Vad det än är för ord, så kan det användas för att beskriva mig.

Trauma

I lördags insåg jag att det nog var något år sedan jag såg mig själv bakifrån.
Hujedamej!
Det var som att upptäcka en ny kontinent.
Typ Afrika.
När man väntar sig Gotland.
När dök det där arslet upp?
Eller ner, kanske man ska säga?
För det var inte bara gigantiskt.
Det satt på en helt annan plats än jag mindes.
Typ strax ovanför knävecken.
Stiligt...

Men det blev ett par nödjeans i alla fall.
Nu behöver jag bara 15 tunikor också.
Som går ned över eländet.
Det är dyrt att spegla sig.
Det misstaget tänker jag inte göra om på länge.
Lyckligt ovetande ska i framtidien bliva min melodi.

Okey, jag ger mig

Det är bara att inse faktum.
Jag kommer antagligen aldrig att ha storlek 29 igen.
Det är ingen idé att fortsätta spara de där jeansen.
Nä, inte som shorts heller...

Nu ska jag bara övertyga mig själv om att jag faktiskt inte kommer att sy en fräck jeansväska av dem heller.
Går det ens att kombinera orden fräck och jeansväska?
Kanske går det något larm hos modepolisen nu?
De kanske kommer och stänger ned bloggen...
F'låt, jag menade det inte!
Jag ska inte sy någon jeansväska.
Jag lovar!
Jag ska slänga dem.

Imorgon ska jag ut och prova jeans.
Det är ett löfte!
Jag har redan fått migrän.
Bara av att tänka på det.

Glömde visst...

71,3

Nu glömmer vi det.
Fortsätt vidare.
Det finns en massa intressanta bloggar att läsa.
Här finns inget att se.
Shas!

Seriöst feltänk

Jag klev upp lite sent imorse.
Så sent att jag var tvungen att välja mellan kaffe och kläder.
Eftersom jag skulle iväg på ett kundbesök så valde jag kläder.
Jag är inte riktigt en sådan stjärna i min bransch att jag kan gå på kundmöten i pyjamas.
Min stjärnstatus är av typen: obefintlig.
Alltså blev det kläder.
Dessutom är långa kundbesök = massor av kaffe.
Det vet ju alla!

Fel! Fel! Fel!
Tydligen har ekvationen ändrats när jag tittat åt annat håll.
Det finns tydligen ett nytt facit.
Långt kundmöte = örtte och gurkvatten.
Gah!

Nästa gång blir det pyjamas.
Garanterat!

Kan det finnas ett samband?

Nu har jag ätit fiskolja i 3 månader.
Det ska vara bra för en hel massa saker.
Hjärtat.
Lederna.
Håret.
Humöret.
HA! Humöret? Jo tjena!

Det enda jag har märkt hittills är att jag har fått fjällig hud på hakan.
Och att mina kläder har krympt.
Så bortkastat.

Jag måste testa något annat.
Kokain kanske?
Eller sälolja...

Och så var det onsdag

Nu har jag inte vägt mig på ett tag.
Men jag har provat kläder.
Det är värst vad de verkar krympa.

Men detta ignorerar vi nu.
Just idag vet jag inte vad jag väger.
Då får man gissa.
Jag gissar på max 65 kilo.
Det känns bra.
Nästan värt att fira med lite ost.

Vi får väl se hur det känns imorgon.

Sminktips

Då ska vi se...

Lila ögonskugga.
Lila ögonskugga ska man vara lite försiktig med om man inte har väldigt mycket personlighet.
Det är liksom okey om man är Gunilla Pontén.
Men det är de flesta av oss inte.

Läppstift på tänderna är inte heller så snyggt.
Det upptäckte jag när jag granskade de senaste bilderna som har tagits på mig.
Nästa gång ska jag hoppa över det.

Dagens outfit

Idag har jag haft på mig följande:
Prickig kjol.
Gummistövlar med dödskallar.
Huvtröja.

Jag måste nog flytta ut på landet snart.
Jag misstänker att jag håller på att bli excentrisk.
Alltså behöver jag tips på en lämplig ort som saknar byfåne.
Tips, någon?

Vem är inte uttråkad?

Stort och smått hävdar att hon är uttråkad.
Vad kan jag säga?
Välkommen i klubben!

Men visst, jag är en snäll tjockis.
Så jag ska försöka fylla på med lite inlägg här.
Ge mig några minuter bara.

Det funkar, det funkar

Jag har internet!
Wiiii....
Jajamensan.
Jorå.
Gott det!
Jo..
...och där kom nästa problem.
Jag har inget att skriva om.

Jag är ganska övertygad om att jag har tänkt en massa smarta saker de dagar jag inte haft internet.
Roliga grejer.
Absolut.
Som jag skulle bloggat om.
Tyvärr minns jag inte ett dugg.
Ni kan väl vara snälla och föreställa er dessa underhållande inlägg.
Så kan jag gå och steka mig lite bacon.
Tack.

Skyll inte på mig

Nu är det inte mina tillkortakommanden som hindrar mig.
Nu är det ComHem.
De tycker inte att jag behöver internet.
I alla fall inte speciellt ofta.

Jag och ComHem är inte helt överens i denna fråga.
Jag tycker att kvällar är en bra tid att blogga och fixa räkningar och sådant.
Det tycker inte ComHem.
De tycker klockan 6 på morgonen.

Jag fundererar seriöst på att göra slut.

Som synes

Mina datorer har råkat ut för lite problem.
Av varierande art.
Ominstallation av drivrutiner är så inte min grej.
Nu verkar det vara löst.
Åtminstone tillfälligt.

Förhoppningsvis kommer jag inte att trippelposta detta.

Nå, det har i alla fall vissa fördelar.
När datorn krånglar behöver man inte väga sig.
Det vet ju alla.

Så nu är livet närapå perfekt.
Det är fredag. Jag är ovägd. Och datorn verkar fungera.
Happy days!

NU är jag klar

Det var väl så dags?

Vad pigg jag kommer att vara imorgon.
Grattis till det.

NU är jag klar

Det var väl så dags?

Vad pigg jag kommer att vara imorgon.
Grattis till det.

NU är jag klar

Det var väl så dags?

Vad pigg jag kommer att vara imorgon.
Grattis till det.

Minus två

Alltså den där miljarden saker som jag hade att göra igår.
De har jag fortfarande kvar.
Jag gjorde TVÅ.
Nästan.

Lördagen kan gå till historien som en av mina minst effektiva dagar någonsin.
Så opraktiskt.
Om två och en halv timma får jag besök.
Det vore väldigt lämpligt om jag hade hunnit göra resterande niohundranittionio miljoner niohundranittioniotusen niohundranittioåtta och en halv sak innan dess.
Känns svårt.
Jag har inte ens några kanelbullar att stärka mig med.
För de tycks ha försvunnit.
På ett synnerligen förunderligt sätt.
Ett vardagsmysterium helt enkelt.
Kanelbullar och strumpor är sådant som bara försvinner.
Man får bara lära sig att leva med det.

Ordningen återställd

Kaffe!
In da house.

Lättnad.
Nu har jag en miljard saker att göra.
Eller tja, flera i alla fall.
Dessa omfattar ganska mycket jobb, ännu mera städning, diverse socialt umgänge och biblioteksbesök.
Jag borde börja med något.
Typ nu.
Eller så kan jag ta lite mer kaffe och värma några kanelbullar.
Gissa gärna vad jag kommer att börja med.
Nej, det blir inga priser.

Är jag bakfull, kanske

Utgång med jobbet i går.
Det blev lite öl, lite vin och lite champagne.
Eventuellt kan det sammanlagt blivit lite mycket.
Jag är inte helt säker.

Detta tillsammans med en total kaffebrist i huset gör mig aningen retlig.
Eller, egentligen inte total.
Det finns koffeinfritt kaffe.
Vilket måste vara den dummaste uppfinningen sedan kvinnlig omskärelse.
Varför ta något som fungerar och sedan sabba det totalt?
Horribelt!
Nu måste jag alltså gå ut.
Before coffee.
Beware out there!

71,0 förresten

Men det är nog mest vätska.
Och kanelbullar.

Hoppsan!

Skulle bara sträcka ut mig på sängen en liten stund efter jobbet.
Vaknade nu.
Inte riktigt som planerat.

Efter en snabb inventering av skåpen inser jag att middagsalternativen är ganska få.
Kanelbullar och mjölk.
Kikärtor.

Jag gillar inte kikärtor något vidare.
Och det är ju inte som att jag gör det för att jag vill...
Eller hur?
Kanelbullar alltså.
Tiddelipom.

Troligtvis aldrig

Nu har vi anställt igen.
Ytterligare en ung, begåvad, snygg människa.
Bah!

Det anställs alldeles för få gamla talanglösa tjockisar.
Det är skitjobbigt att fylla den positionen helt själv.
När ska jag få förstärkning, egentligen?

Skriande orättvisor pågår!

Det här KAN inte vara bra

Imorse stod jag och tittade på veckotidningarnas löpsedlar när jag väntade på bussen.
Nu köper jag inte veckotidningar.
Men en rubrik fångade mitt intresse.
Det skulle kanske vara intressant att läsa.

Gissa vilken!
Så fixar du Jessica Beils superkropp?
No way!
Cameron dejtar alla hollywoodhunkar. Lär dig hennes knep?
Nooog!
20 nya köttfärsrecept?
Öhmm, jo, just det.

Snart börjar jag antagligen virka antimakasser.
Jag ska bara ta reda på vad det är först.
Och lära mig virka.

Vet ni...

Den där sidan där det finns kanelbullar.

Den är betydligt ljusare.

Om man skulle ta och rycka upp sig, kanske

Och ta tag i saken.

Baka kanelbullar.
Bättre tag kan man väl knappast ta?
Eller hur?

Så får det bli.

Jaha, där ser man

Det visade sig att jag var en lat tjockis.
Utan blogglust.

Vem hade kunnat tro det?

Men så irriterande

Jag somnade ju innan jag hann bestämma hur mitt nya liv ska se ut.
Vaknade helt vilsen.

Är jag en huslig tjockis kanske?
Det vore trevligt.
Då kan jag baka lite kanelbullar, rulla köttbullar och koka äppelmos.
Sådant är gott.

Är jag en pedantisk tjockis?
Då skulle jag omedelbart få ett nervöst sammanbrott.
Med tillhörande psykos.
Och skrikande fly lägenheten.
Låter opraktiskt.
Och aningen pinsamt.
Jag har inte satt på mig byxor ännu.

Kanske är jag en karriärtjockis?
Det vore bra.
Min karriär är sorgligt försummad på alla sätt.
Då skulle jag kunna läsa de där böckerna jag skulle läst i somras.
Göra planer och pricka av allt eftersom.

En konstnärlig tjockis?
Måla, fotografera, skriva och lyssna på musik.
Låter ju fantastiskt trevligt.
Om vi bortser från att jag är helt obegåvad.
Och blir väldigt tjurig när jag blir påmind om det hela.

En rejäl tjockis kanske?
En rejäl tjockis skulle inte sitta inne framför datorn när det är så här fint väder.
Hon skulle sätta på sig stegräknaren och gå ut och ta en skön promenad.
Och ta med sig de 4 soppåsarna som står i hallen och slänga dem på vägen.
Nej, jag vill inte prata om det.

Eller så kan man ju parkera sig i soffan.
Det kan man också.
Dessa svåra val.

Men det är fredag, hörni

Det är fredag och jag har inte ett enda måste.
Bara ett vagt godissug.

Problemet är bara att jag inte gillar godis.
Och ja, jag är beredd att medge att det är ett i-landsproblem.
Men ändå.
Vad gör man?

Min plan so far är att steka massor av bacon.
Inte mycket till plan.
Men bättre än inget.
Mycket bättre om ni frågar mig.

För imorgon ska jag nog starta ett nytt liv.
Igen.
Jag ska bara fundera ut vad det ska innehålla.
Under tiden äter jag bacon.

Förslag på nya liv mottages tacksamt.
Om de inte är direkt stupida, förstås.
Stupida förslag är sådant som innefattar jogging, kålrötter, kurser i optionsanalys och spindelodling.
Bortsett från det är jag ganska öppen för nya idéer.
Riktigt bra förslag kan eventuellt belönas med en udda sladd eller mobilladdare av okänt ursprung.
Eventuellt alltså.
Om de är bra.

Jag röstar på allt

Men det får inte ni göra.
Ni får bara välja ett alternativ.

Jag tänkte att det kan vara bra att veta vad som egentligen är det mest irriterande man kan säga till någon som är på dåligt humör.
Inte för att jag någonsin skulle använda det mot er...
Närå.
Sådan är jag minsann inte.

Har ni andra irriterande alternativ så får ni gärna skriva dem i kommentarerna.
Så, iväg och rösta nu!

Tala inte med mig

Jag är på sjukt dåligt humör.
Som ett åskmoln med celluliter, ungefär.
Ett 71 kilo tungt åskmoln.
Om vi ska vara noga.
Och det ska vi förstås.
Varför inte?
Det är ju lika bra.
När humöret ändå är på den här nivån.
Bottenläge, alltså.

Bottenläge och övervikt...
Det låter som om det skulle balansera varandra.
Fungerar ju halvdant, faktiskt.

Jag är verkligen inte nöjd.
Frågan är bara vem man kan skriva till för att klaga.
Nobelkommittén kanske?
De har ignorerat mig länge nog nu, tycker jag.

Det var visst bara lite snuva

Jag har en tendens att överdramatisera.
Jag ligger inte död på golvet i köket, uppäten av mina katter.
Kommer aldrig att hända.
Har inga katter!
Har för övrigt knappt några skönjbara golytor heller.
Dags att tvätta snart, tror jag.

Min dator däremot mår sämre.
Betydligt mycket sämre, faktiskt.
Den har väldigt konstiga saker för sig.
Jag misstänker virus.
Eller svininfluensa.
Eller en trasig sladd.

Konstigt.
Med så många mystiska sladdar som jag har liggande i mina lådor så tycker man att åtminstone någon kunde passa ihop med datorn.
Det tycker man.
Men där har man fel.
För det gör de inte.

Eftersom jag inte kunnat skriva har jag inte heller brytt mig om att väga mig.
Fullkomligt logiskt i min värld.
Men imorgon är det visst torsdag igen.
Jag hoppas att min bruna klänning har krympt.
För annars...
Nä, nu finns det nog något väldigt viktigt program på teven.
Eller nåt...

Stängt på grund av sjukdom

Jag har snuva!
Faktiskt lite ont i halsen också om jag känner efter.
Lite, alltså.
Inte så att det hindrar mig från att äta brieost, eller så...
Men ändå.

Jag bommar igen och bäddar ner mig i blomkål.
Vad gör jag, sa jag?
Sängen, skulle det vara.
Hallucinationer och förvirring.
Jobbiga symptom där.

Illa

Vaknade av att jag drömde stressdrömmar om jobbet.
Bildfiler som hamnat fel.
Texter som måste skrivas om.
Undermåliga fakta.

Ingen bra början på dagen.
Hur skakar man nu av sig detta?
Några förslag?

Fredagsmys tjockisstyle

Bacon och brieost.
That's all.

Och kan ni fatta...
Jag har inga planer för helgen.
INGA.
Det finns inte en enda sak som jag måste göra.
Noll, nada, zipp, zero.
Visserligen finns det kanske 20-30 saker jag borde göra.
Men det är ju en helt annan sak.
Det är mycket man borde.
Träna mer.
Äta nyttigare.
Gå en kurs.
Fila naglarna.
Baka sitt eget surdegsbröd.
Införa republik.
Tvångsklippa Robert Wells.
Men det betyder ju inte att man verkligen gör det.
Eller hur?

För övrigt tycker jag att jag borde vinna på Lotto imorgon.
Men det är väl lika stor chans som att Robert Wells skaffar sig en passande frisyr.
Nåja, man kan inte få allt.

Hamnarbetarna kanske?

Var finns en bra konflikt?
Jag känner för att stödstrejka.

Det är dags nu, tycker jag.
Verkligen läge.
För det regnar.
Och jag har bara tråkiga arbetsuppgifter idag.
Dessutom är det måndag för fjärde dagen i rad.
Och det fanns ingen mjölk hemma, så jag är tvungen att dricka mitt morgonkaffe svart.
Till råga på allt väger jag fortfarande exakt 69,4 kilo.
Sa jag att det regnar?
Mycket.

Solklart strejkläge, tycker jag.
Hoppas att hamnarbetarna blir glada.
Solidaritet!

Måndag hela veckan

Igår var det måndag.
Idag har det också varit måndag.
Och att döma av tendensen kommer även morgondagen att vara en måndag.

Enda trösten är att det kanske inte blir torsdag.
Fan trot.

Det var väl så dags

Nu är jag på bättre humör.

Eller, jag var.
Tills jag kom på att jag borde jobba.
För att ha en liten chans att hinna med nästa vecka.
Då gick det liksom över.

Och imorgon är det måndag.
Tjohoo!

Så fel

Att vakna på dåligt humör.
En lördag.

Det borde fan vara förbjudet.

Dagens tips

Ställ inte pumptvålen bredvid alcogelen.
I varje fall inte om duschtvålen tar slut när du råkar ha löddrat in överkroppen och du blundande sträcker ut händerna för att fylla på med tvålen från handfatet istället och sedan börjar försöka löddra in resten av kroppen.
Inte bra!
Inta bra alls, faktiskt.
Tänk urinvägsinfektion x 25 ungefär.

Det tycker jag inte att ni ska göra.
Men ni gör förstås som ni vill.

Som klippt och skuret

God morgon!
Dagens lektion handlar om...
DEADLINES!

Så perfekt.
Jag kommer nämligen att missa två stycken idag.

Jag blev riktigt glad när jag såg rubriken.
Överdramatisera inte dina deadlines.
Tyvärr var kontentan INTE att det var ok att missa dem.
Det handlade bara om att man inte skulle stressa upp sig.
Eftersom man ändå blir mindre effektiv då.

Jahaja.
Inget gnällande över omöjliga dealines, alltså.
Nu ska man bli av med det nöjet också.
Det har ju nästan varit en hobby.

Nu sitter jag här i bh och trosor.
Framför datorn.
Om två minuter borde jag stå på hållplatsen.
Nu ska jag förstås inte överdramatisera det hela.
Men...
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhh

Jag har talang för det här

Jag har verkligen inte ägnat mig åt karriärjakt idag.
Inte en minut.
Snarare tvärt om.
Det var hur lätt som helst.
Lite skrivkramp bara...
Och några timmars stirrande på en nästan tom skärm.
Sedan kändes alla eventuella tankar på karriär som bortblåsta.

Däremot tänkte jag en del på korv.
Man blir hungrig av skrivkramp.

Karriär, jag?

Dagens kapitel heter Delta inte i karriärjakten.
As if.

Eftersom det är en amerikansk bok så handlar den naturligtvis inte om att ta ställning till om det är vettigt att jobba som en skållad iller för att tjäna lite mer pengar. Pengar som man sedan köper saker för. Eftersom det mest intressanta vi kan hitta på att göra på vår lediga tid är att konsumera.Vi är ju värda dyra saker eftersom vi jobbar så mycket. Lite onödig lyx. Och när de sakerna inte gör oss lyckliga tror vi att dyrare saker kommer att vara lösningen. Vi behöver alltså tjäna mer!

Nä, det säger författaren ingenting om.
Det handlar mer om att ändra sin attityd.
Att inte tänka: Men ååååååh vilken jobbig dag.
Utan: Vilken intressant och utmanande dag.

Ni fattar, va?
Det är snart dags för ett bokbål.

69,6 förresten.
Så intressant och utmananande...

Out of control

Ok.
Den här dagen var ett skämt.
Kontrollera andra?
Jag?

Jag tappade kontrollen helt innan klockan ens var tio.
Redan då insåg jag att jag var körd.
Att jag aldrig skulle hinna med dagens jobb.
Sedan kom det ännu mer.

Men jag lyckades ju med dagens föresats.
Jag har verkligen inte ägnat en minut av dagen åt att försöka kontrollera andra.
Stiligt.
Check that.
Lite synd bara att det var ungefär det enda jag lyckades med idag.

Imorgon borde det väl äntligen handla om bacon?
Som hur man stressar av med baconsmörgåsar.
Eller: lämpliga baconsnacks för skrivbordslådan.
Hoppas det.

Lystring! Samling!

Dagens kapitel heter: Försök inte kontrollera andra.
Kontentan är följande:
För att känna oss säkra vill vi helst att alla ska bete sig och tycka som vi. Det vill inte alla. Alltså blir både vi och de vi försöker kontrollera stressade. Istället ska vi acceptera att alla är olika och på det sättet sluta ägna tid åt att irritera oss på våra kollegor.
Frågor på det?

Gå nu ut och gör sålunda!

Personligen har jag fullt upp med att kontrollera mig själv.
Hindra mig själv från att skrika, typ.
Eller börja kasta saker omkring mig.
Det är svårt nog.
Tanken att jag skulle ha tid att kontrollera andra är skrattretande.
Men ni kanske har tid med sånt?
Lycka till med det!

Och vad fick jag för det?

Glad?
Vilken utomordentlig idé.
Verkligen.

Jag var strålande munter och positiv hela dagen.
Det skulle tydligen vara bra för något.
Jag skulle få det trevligare.
Andra skulle också bli muntrare.
Och alla skulle vi vandra hand i hand raka vägen in i la-la-land.
Sure!

Det enda som hände var att jag fick ännu mer jobb.
Som jag tackade ja till i positiv anda.
(möjligtvis blev mitt leende en aning mer ansträngt framåt halv sju på kvällen.)
Nu är jag tillräckligt klar för att kunna gå och lägga mig.
Strålande idé.
Det här måste jag göra om.
Nästa århundrade eller så.

Jag hoppas verkligen att morgondagens tips handlar om bacon.
Annars kanske det inte ens blir tre dagar.

Bert Karlssons sällskapsdam

Nilla föreslog att jag skulle föreställa mig ett liv som sällskapsdam åt Bert Karlsson.
Genialt!
Men det får jag spara till helgen.

Nu har jag istället plockat fram en bok jag fick av min vän Stödstrumpan.
Hetsa inte upp dig över småsaker på jobbet.
100 korta kapitel.
Man kan ju bli stressad för mindre.

Min plan är att läsa ett kapitel varje morgon.
Och sedan försöka leva efter rådet under dagen.
Med tanke på min starka karaktär och fasta beslutsamhet gissar jag att jag kommer att läsa totalt 4 kapitel.
Kanske tre.

Dagens kapitel heter: Våga vara glad.
Ha ha ha.
Jag hatar det redan.
Och då har jag bara läst rubriken.
Wish me luck.

Påminn mig om att aldrig göra om det där

Ingen piffig liten ostmössa.
Bara 3 nya uppdrag som låg lutade mot mitt tangentbord.
Nattsvart mörker!

Att fantisera om en rar liten ostbutik i en charmig amerikansk småstad (tänk Stars Hollow i Gilmore Girls) var ju verkligen inte rätt metod för att bli av med jobbångesten. Den blev ju istället hundra gånger värre när jag kom tillbaka till den brutala verkligheten.

Jag måste helt enkelt skaffa en annan fantasi.
Krabbfiskare?
Köra slamsugningsbil?
Telefonförsäljare?

Andra förslag?

Ser man på...

Tänka sig.
Eoner av tid är alltså inte längre än så.
Vem hade kunnat tro det?

Men jag känner mig ganska utvilad.
Närapå lite uppåt.

Jag jobbar väl i en ostaffär?
Eller något sådant.
Det gör jag väl?
Jag hoppas det i alla fall.
Det är vad jag ägnat hela helgen åt att föreställa mig.
Hur skönt livet skulle vara om jag jobbade i en liten exklusiv ostbutik.
Det luktar förstås lite funky.
Men det kan jag ta.

Det får bli förkläde och en piffig liten vit mössa, imorgon.
Det blir nog klädsamt.

Inte för att verka otacksam...

Men, strålande sol från en klarblå himmel...?
Allvarligt?

Så totalt bortkastat!
Jag tänker ju vara inomhus hela dagen.

Dags att inse fakta

Fredagskvällen är över.
Jag försökte just äta en bit ost.
Tyvärr hade jag glömt att öppna munnen.

Dags att sova, tror jag minsann.

Yr av lycka

Det är fredag!
Det är fredag och jag är redan hemma. Det är alltså eoner av tid tills jag måste vara på jobbet igen.
EONER!
Hur mycket tid som helst alltså.
Kanske hinner det utvecklas nya djurarter under tiden?
Eller kanske bergskedjor?
Det får det gärna göra.
Gissa om jag tänker bry mig!

Fast det är klart, det vore lite jobbigt om det bildades en ny bergskedja precis här hemma på min gata.
Om det skulle bli uppförsbacke till affären...
Håll tummen för att det inte händer.
Jag vill inte ha en backe mellan mig och mitt bacon.
Inget annat heller.

Jag vill faktiskt utfärda en allmän varning.
Gå inte mellan tjockisen och hennes bacon.
All överträdelse sker på egen risk.
Om du ändå av skulle hamna där, prova att distrahera henne med en bit brieost.
Kan funka...

69,3 igår

Det här verkar ju vara ett nollsummespel.

Jag jobbar så mycket att jag knappt hinner äta.
Men samtidigt är jag så stressad att jag blir förstoppad.

Så meningslöst.

Det kunde varit jag

Svenska hollywoodfruar.
Nej, jag såg det inte.
Trailern räckte.

Men ändå...
En gång i forntiden dejtade jag en amerikansk affärsman i nöjesindustrin.
Det kunde ha blivit något.

Om vi bortser från vissa småsaker, förstås.
Som att det bara var en dejt.
Eftersom han var ungefär tre äpplen hög.
Och tappade håret.
Dessutom hyrde han ut partytält.

Närmare än så kom jag aldrig.

Hur hett är dreadlocks, egentligen?

Imorgon ska jag på möte.
Träffa nytt folk och förhoppningsvis imponera.
Planen är att svepa undan fötterna på dem med mitt sprudlande intellekt och min kvicka charm.
Eller, tja, helst inte göra bort mig allt för mycket.
Man kan ju hoppas...

En bra början kanske kan vara att tvätta håret.
Eller?
Vad säger ni om gråspräckliga dreadlocks?
Hot or not?

Men nääää

Det är måndag igen.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Det hände förstås inte

Men jag har gjort ett jobb i alla fall.
Och klockan är bara halv ett, så det kan hända att jag hinner med flera.
Eller så tittar jag på teve.
Det kan också hända.

Jag har förresten bacon i kylskåpet.
Det är kanske bäst att jag tar hand om det.
Man vill ju inte att det ska bli dåligt.
Nej, det vill man inte.

Lunch, alltså.
Med bacon. Framför teven.
Livet är allt bra skönt emellanåt.

06.30 söndag morgon

Jag har varit vaken i tre timmar redan.
Mysko känsla.

Gårdagen ägnades åt spännande saker.
En tripp till soptippen och därefter migrän.
Party!

Nu borde jag sätta igång och jobba.
Rent teoretiskt skulle jag kunna vara färdig vid nio.
Och sedan ha hela dagen fri att roa mig.
Jorå!

Chansen att det händer är väl ungfär lika stor som möjligheten att jag hittar ungdomens källa under badkaret när jag städar badrummet.
(Tja, den skulle kunna vara där. Jag städar verkligen inte under badkaret speciellt ofta...)

Skämt som var roliga förr i tiden

Tror du att det kan vara klimakteriet?

Den frågan använde jag och min bästa vän väldigt ofta förr.
Till exempel efter meningar som:
- Kolla, jag har en röd fläck här.
- Mina naglar är fnasiga.
- Mina fötter luktar mysko.
- Jag har en konstig smak i munnen.
- Faan, jag måste gå på toaletten IGEN.

Väldigt roligt då.
Not so, anymore.

Decenniets dummaste uttryck

"What goes up, must come down."'

De vet inte vad de pratar om!
De där amerikanerna...
Inte är det min vikt i alla fall.
69,4

En hel veckas stress till ingen nytta alls.

Saker jag borde ha gjort idag

Gått till biblioteket.
Hämtat ett paket.
Tagit bort de sorgliga resterna av nagellack som fläckvis hänger kvar.
Skrivit om systemintegration.
Ringt tre kunder.
Betalat en räkning.
Bokat om besöket hos tandhygienisten.
Jobbat ett par timmar till.

Saker jag har gjort idag

Köpt ost.

Min favoritårstid

Det börjar bli mörkare.
Och så regnar det.
Har man riktig tur kan det bli lite dimma också.
Jag älskar varje minut.

Men det skulle jag förstås aldrig säga högt.
De flesta i min omgivning betraktar mig som förhållandevis normal.
Jag vill gärna att de fortsätter med det.

Mmm det var en skön helg

Jag har vilat.
Strosat i skogen.
Röjt en källare.
Ätit brieost.
Ätit lite mer brieost.
(För det får man när man har gått ned under 69 kilo. Det är jag säker på. Det står nog i Bibeln till och med. Typ det sextonde budordet eller så. Eller vilket det nu är som handlar om ost. )
Badat.
Läst lite Stephen Fry.
Sovit länge.

Nu, så här på söndagskvällen, har jag en liten, liten obehaglig känsla av att jag har missat något.
Det var något jag borde gjort, va?
...?
Som att jobba.
Både lördag och söndag.

Förträngning. Det är min gren det.
Jag är fetbäst på det.
Världsklass.

Och imorgon är det måndag.
Vad kul det ska bli!

Aliens i köket

Jag har inte lyft ett finger hemma den senaste veckan.
Så vitt jag minns har jag inte ens varit hemma.
Ändå står det odiskade glas och muggar överallt.
Jag upprepar: ÖVERALLT.

På spisen står en kastrull.
Med något som kanske kan ha varit soppa.
För länge sedan.
När jag gläntade på locket var jag i och för sig tvungen att snabbt springa ut för att inte kräkas.
Men jag är ganska säker på att något morrade och nafsade efter min hand.

Vad gör man nu?
Ska jag ringa Anticimex?
Eller försöka bli kompis med mitt nya husdjur?
Kanske ta med mig kastrullen ut i skogen och släppa ut denna varelse till ett liv i frihet?
Run Forrest, run!

Would I lie to you?

Jag är en liten aning berusad.
Tipsy, typ.
Efter en jobbgrej.
Med middag.
Jobbgrejer med middag är bra jobbgrejer!
Bästa sorten, faktiskt.

Nu dansar jag omkring hemma.
Till lätt pinsam 80-talsmusik.
Samtidigt som jag fyller diskmaskinen.
Min röst blandar sig med Annie Lennox på ett fantastiskt oharmoniskt vis.
Jag kan verkligen inte sjunga.

Men just nu struntar jag i det.
Det är fredagkväll.
Just precis nu tänker jag inte på att jag borde jobba imorgon.
Och på söndag.
För att ha en rimlig chans att klara måndagen.
För just nu finns ingen måndag.
Just nu finns bara jag och Annie.
Och minnet av en roadtrip för länge sedan.
Med stekande sol och armbågarna stadigt placerade ut genom de nedvevade fönstren.
Bastoner som kändes i hela kroppen.
Och svindyra Marlborou för 14 kronor paketet.
Om de gick upp till femton kronor skulle vi fan sluta röka.
Det lovade vi varandra.
Och vi skulle aldrig bli som våra mammor.
Eller som alla andra trista medelmåttiga människor.
Det lovade vi också.
Till tonerna av Would I lie to you.

Joråsåatt...
Det gick ju bra.
Minsann.

68,7

Det finns fördelar med att jobba för mycket.
Man hinner faktiskt inte äta.

Whoopee!

Jag lever nog

Bollarna...
Åh, bollarna.

14 timmars jobb om dagen gör tjockisen till en trist bloggare.
Och imorgon är det torsdag.
Roligt nästan jämt...

Hoppas, hoppas

Jag har fått ett nytt jobb.
Eller ett jobb till. Det är liksom så det funkar i min värld.
Förra månaden hade jag verkligen behövt fler uppdrag.
Nu däremot, sitter jag till hakan i bollhavet och försöker att inte missa allt för många passningar.

Till saken.
Det nya jobbet innebär att jag får chansen att prova ett nytt medel mot celluliter.
Vad sägs om det? Va? Va?

Det måste ju vara ödet.
På min sida, för en gångs skull
Nu hoppas jag bara att det funkar också.

Och så är det lördag också.
Om jag hade kunnat hjula så hade jag gjort det.
Nu nöjer jag mig med att sittdansa lite i min kontorsstol.

Tajming, min bästa gren

En av mitt livs stressigaste veckor.
Någonsin.
Då tar jag fel kaffe när jag panikhandlar kvart över tio på kvällen.

Koffeinfritt?
Jo man tackar.
Precis vad jag behövde imorse.

Och på den vägen är det...

69,8 och en upptäckt

Jag har celluliter på överarmarna.
Oh happy day!

Jag återkommer när jag har repat mig från denna upptäckt.
Håll inte andan medan ni väntar.

Finns det vax?

Jag har ett litet dilemma.
Det handlar om mina ögonbryn.
Ja, jag sa att det var litet.
Vi kan ju inte diskutera världsfreden varje dag här på bloggen.
Okey?
Ögonbryn alltså.

Ni vet hur ögonbrynen ibland ser ut på män över 70?
Jättelånga, buskiga virvlar som når halvvägs till hårfästet.
Sådana strån har jag i mina ögonbryn.
3-4 centimeter långa och lite lätt lockiga.

Problemet är att jag i stort sett BARA har sådana.
Glest utplacerade strax ovanför ögonen.
Om jag plockar bort alla gubbstrån uppstår kala fläckar.
Små flintar helt enkelt, mitt i ögonbrynen.
Inte bra.

Jag behöver verkligen ögonbryn!
Med tanke på hur intetsägande mitt ansikte är skulle jag egentligen behöva Brooke Shields ögonbryn.
Men de är ju upptagna.
Alltså får jag göra det bästa av situationen.
Men frågan är: vad är bäst?
Fläckvisa flintar eller ögonbrynshår som plötsligt fladdrar i vinden?
Kan man klippa en tjusig ögonbrynsfrisyr?
Eller finns det månne ögonbrynsvax?

Att ta bort dem helt och sedan rita nya på en plats där Gud aldrig tänkt att det ska finnas ögonbryn tycker jag verkar vara lite överkurs.
Överkurs är verkligen inte min stil.

Även de bäst lagda planer

Idag hade jag en plan.
Bollarna, ni vet. Bollarna.
Jag skulle vara ruskigt effektiv.
Fråm det ögonblick jag stegande in på kontoret till dagens slut.
Rasande effektiv, rent utav.

Det gick som vanligt.
Klockan 10 var jag inne på min tredje kopp kaffe.
Och... tja, det var väl ungefär allt jag hade presterat.

Jag tor att jag gör bäst i att hålla den här bloggen anonym.
Ifall jag skulle behöva ett nytt jobb någon gång.

Jag skrev i och för sig en text också.
Men den försvann när datorn hängde sig.
Sedan gick jag hem.
Helt utmattad.
Ett mysterium, nästan.

Depå-effekt?

Jag känner mig lite orolig.
Den där migränmedicinen verkar vara långtidsverkande.
Hela söndagen gick åt till att vara lite efter.
Eller ganska mycket efter, om vi ska vara noga.

Mycket tyder på att min hjärna inte fungerar som den ska.

Mina damer och herrar (?)
Finns det några sådana kvar. Det var länge sedan vildhunden påpekade att det var torsdag.
Kanske har han insett att det aldrig kommer att bli någon vidare action här.
Ett halv kilo upp och ett halvt kilo ned.
Repetera.
Hur spännande är det egentligen att läsa en totalt stillastående viktblogg?
Jag gissar att jag får storstryk av Landet runt på teve.
Fan, JAG skulle hellre titta på Landet runt.

Hmm... rättning i ledet. Åter till ämnet.
Bästa läsare (bättre)!
Jag ger er:
Bevisföremål A - 2 st blåbärspajer.
Ja, det blev två eftersom jag hällde 2 matskedar salt över blåbären i den första.
Blåbär + salt = inte så lyckat.

Bevisföremål B - Riktigt dålig shopping
Något sur gick jag ut till affären för att köpa mer smör.
Jag betalar som den ansvarsfulla samhällsmedborgare jag är, vinkar glatt och artigt adjö och promenerar muntert därifrån.
Utan smöret.
Och det var inte så att jag hade köpt något annat.
Närå. Jag bara betalade och gick.
Så mycket pengar har jag.
Bara går omkring och delar ut dem sådär.
Jomen.

Bevisföremål C - Moonade gården
Normalt gillar jag att laga mat.
Framför allt när jag får ha mitt långa fina förkläde på mig.
Det får jag nästan jämt.
Jag är snäll på det viset.
Alltså flaxar jag ofta omkring i köket i förkläde samtidigt som jag leker Nigella.
Ibland leker jag Gordon också.
Eller Jamie.
Då läspar jag lite lätt.
Väldigt sällan Floyd. Jag gillar inte att  laga mat när jag är full.
Nå, även igår hade jag på mig mitt förkläde.
Som går enda ned till smalbenen.
Fatta bekvämt!
Ganska snyggt också.
Så när jag behövde gå ut med soporna brydde jag mig inte om att ta av det.
Det var inte förrän jag var på väg tillbaka från soprummet som jag upptäckte att det blåste lite kallt.
Jag hade visst tagit av mig tightsen eftersom det var så varmt.
Glömde det.
Nu hade jag visserligen ganska ordentliga trosor på mig.
Ni vet sådana som nästan har som små ben.
Och långärmad tröja.
Hur många röstar för att mina grannar trodde att det var väldigt korta shorts jag hade på mig?
Alla, visst?
Det måste de väl ändå ha trott?

Och om inte det är bevis nog så borde väl detta inlägg undanröja alla tvivel.
Den där medecinen är inte bra för mig.

I rättan tid

Men det var väl så dags?
Jag har äntligen lyckats ställa om tiden här på bloggen.
Jag hade tydligen ställt in mig på stillahavstid.
In my dreams...

Det tog mig bara drygt ett år att hitta rätt knapp.
Jag är en sådan där hacker, jag.
Nu ska jag hacka mig in i banken och göra lite överföringar.

Om världsbanken kraschar så vet ni att jag lyckades.
Eller så bakar jag blåbärspaj istället.
Det kan också hända.

Luktar jag gurka eller kanske salami

Jag har ganska effektiv migränmedicin.
Den fungerar.
Ibland lite för bra.

Hjärnan verkar koppla bort några växlar när jag tar den.
Huvudvärken försvinner, men tyvärr försvinner en del annat också.
Som förmågan att bilda fullständiga meningar.
(Jag kommer aldrig mer att ta det pillret på jobbet! Aldrig säger jag!)
Och all organisationsförmåga.

Idag hittade jag min deodorant i kylskåpet.
Det mådde den säkert inte så dåligt av.
Men var jag har lagt den skivade pepparsalamin är en gåta.
Jag hoppas att jag hittar den snart.

Så oväntat...

Idag väntade en dag full av plikter.
Folk skulle mötas.
Affärer skulle göras.
Avtal skulle slutas.

Men helt plötsligt bokades det om.
Nu behöver jag bara städa lägenheten och invänta kvällens besök.
Från stress till lugn på elva minuter.
Kroppen reagerar som väntat.
Migränvarning.
Man kan lita på kroppen.

Det är så kul att vara jag så ni kan inte ana...

Bolla inte med tjockisen

Jag borde sätta upp en skylt.
Vid mitt skrivbord.

Det får vara nog nu.
Jag sitter redan i bollhavet.
Inga fler bollar till tjockisen, tack.

Men det glömmer vi nu.
För det är fredag.
Paniken sparar vi till söndag.
Dit är det ju hur långt som helst.
En evighet nästan.
Eller visst?

Härifrån till måndag.
Hinner ju hända hur mycket som helst.
Lottovinst, till exempel.
Det skulle funka.
Eller så kan man bli bortförd av ett ufo.
Sådant händer.

Än så länge hoppas jag på Lotto, men på söndag är det möjligt att jag står ute på fältet och signalerar med en ficklampa för att bli upplockad.

69,5 för femtioelfte gången

Det går väl sådär.
Med allt.

I min presentation på Bloggportalen tror jag att jag skrev att den här bloggen skulle handla om mina försök att:
gå ned i vikt
hitta en hobby
finna ungdomens källa

Jag kunde lika gärna skrivit att jag skulle välta eiffeltornet med tankekraft.

Så meningsfullt...
Verkligen.
The story of my life.

Tennis, basket, pingis och bandy

Det är många bollar nu.
Alldeles för många.
Jag kan inte komma ut och leka.
Ledsen för det.

Jag hinner antagligen inte ens väga mig imorgon.
Det tar ju flera sekunder.
Vem har tid med sådant?
(inte lika ledsen för detta)

Ett kort karriärtips:
Om någon erbjuder dig ett jobb med många kreativa utmaningar - SPRING FÖR LIVET!

Vi avblåser turnén

Det var väl kanske bara ett myggbett, dårå.
Som hade tagit lite illa.

Det bor en dramaqueen även i mig.
Undrar när jag åt upp henne?

Med ett snett leende

Jag håller på att förvandlas till Björn Ranelid.
Det kommer att sluta med uppknäppt skjorta, guldkedjor och deklamerande på Österlen om jag inte snabbt får ordning på det här.
Hemska, hemska tanke.

Men låt mig ta det från början.
När jag skulle hälla i mig dagens första kopp kaffe - så gick det inte.
Min underläpp har plötsligt vuxit till dubbel storlek.
Sådant ska läppar inte göra, om ni frågar mig.
Den enda mystiskt växande läpp jag någonsin hört talas om är Björn Ranelids.

Nu oroar jag mig.
Kommer jag att börja konstruera meningar som:
Jag har strävat efter att sätta mitt tumavtryck på det vita arket som inte kan förväxlas med något annat.
Say what?
Vad skulle man förväxla det vita arket med?
Ett blått ark?
En öde landsväg?
En hönsrumpa?

Jag kanske måste bli estradör.
Hoppas inte.
Jag är rädd för sådana.
Estradörer, spindlar och blodpudding är sådant jag mardrömmer om på nätterna.

Se, det börjar redan hända!
Jag börjar skapa mina egna ord.
Nu fattas bara en grandios självbild.
Så är förvandlingen klar.
The end of the world as I know it.

70,0

Men det måste väl vara muskler, då.
Vi säger så.

Inte en enda endorfin

Jag är på skitdåligt humör.
Men träningsvärken är inte så mördande som jag hade trott.
Jag kanske är vältränad ändå?
Eller så fuskade jag helt enkelt för mycket.

Vi får väl se.
För imorgon ska jag träna igen.
Jorå minsann.

Men det blir inte afrikansk dans.
För jag...
hmm...
Jo, jag har spräckt en nagel.
Just det,
Nu talar vi om något annat.
Tennis anyone?

Förresten...

Det finns ett afro-pass.
Tycker ni att jag ska gå på det?

När kommer endorfinerna?

Nio gånger kvar på kortet.
Jag vill bara börja lipa.
Nio gånger!
Det är ju jättemånga.
Framför allt på tjugo dagar.

Sämst var jag också.
Klart sämst och svagast.
Och så fattade jag inte alla övningar.
Det var väldigt nära att jag sparkade en okänd kvinna i huvudet.
Får man gult kort om man gör det?

Vad behöver man göra för att få ett rött?
Jag vill hemskt gärna bli utvisad.
Och kanske avstängd.
Det måste ju gälla som ursäkt för att inte träna.

Det är väl egentligen meningen att man ska bli glad av att träna, va?
Det fungerar ju sådär.
Men man kanske måste göra det ett par gånger innan endorfinet kickar in?
Nå i väntan på endorfinerna så tar jag väl lite träningsvärk i stället.
Den kan man lita på.
Den är redan på väg.

Imorgon kommer jag troligtvis att vara tvungen att blogga med näsan.
Bara så ni vet.
Ifall det skulle se konstigare ut än vanligt.

Plötslig insikt

Jag tömde min ryggsäck igår.
Där hittade jag något ganska oväntat.
Jag har ett träningskort.
Det hade jag liksom glömt.

Ett 10-gångskort, minsann.
Helt oanvänt, också.
Det går ut den sista augusti.

Jag tror minsann att jag har skaffat en hobby.
Åtminstone för de närmaste veckorna.
Där ser man.

Nästan lite oroande

Jag har ingen söndagsångest.

Vad är detta?
Har jag förlikat mig med mitt öde?
Är jag nöjd med att vara en liten kugge i det stora samhällsmaskineriet?
Dra mitt strå till stacken?

Eller har jag möjligtvis fått feber?
Hoppas det.

Bloggens olidliga lätthet

Men, vad ödsligt det är här på bloggen idag.

Har ni roligare saker för er?
Så osolidariskt.

Jaha.
Då går väl jag också och gör något roligare då.
Om det ska vara på det viset.

Verkligt dålig idé

I förhoppning om att den ena doften kanske skulle dölja den andra svängde jag ihop en kaka.
Lite snabbt så där.
Kanelkaka med honung.

Som en ren upplysning kan jag meddela att kombinationen kanel och kåldolmar inte är helt lyckad.
Anteckna gärna detta.
Och påminn mig ifall jag verkar fundera på att koka kål igen.
Eller leka Jane Fonda.

Nästa gång ska jag leka Stålmannen istället.
Han har också underbyxorna utanpå sina trikåer.
Men han har coolare superkrafter.

Dålig idé

Nu har jag städat i 40 minuter.
Svetten rinner efter ryggen på ett mycket otrevligt sätt.
So not Jane Fonda!

Allt jag har fått för besväret är 1370 steg.
Så meningslöst!

Dessutom börjar jag undra om det var så smart att kombinera städningen med kålkokning?
Det luktar rätt lustigt.

En smärre planeringsmiss

Imorgon bitti får jag besök.
Det hade jag glömt.
Ungefär helt och hållet.

Min lägenhet är inte direkt i toppform.
Alltså kommer kvällen att ägnas åt städning.
Min plan är att se det som motion.
Vardagsmotion!
Sånt är bra.

För att verkligen komma i stämning för detta städarobicpass har jag nollställt stegräknaren, satt på mig pannband och laddat med klassisk disco i cd-spelaren.
Tänk Jane Fonda.
Så ser jag verkligen inte alls ut.

Jag tror att det kommer att bli en succé.
Jag svettas redan.
Och då har jag fortfarande inte hunnit resa mig från stolen.

69,0

De närmaste månaderna kommer jag att vara sjukt pank.
Löjligt lite i plånboken.
Jag försöker se det positivt.

Har man inte råd att äta, så borde man ju faktiskt gå ned i vikt.
Visst?

Too much fritid

Idag besökte jag biblioteket.
Inte helt ovanligt.

Och som vanligt fastnade jag vid hobbyhyllorna.
Där hittar man fantastiska saker.
Som anvisningar om hur man virkar trendiga tofflor.
Say what?
Jag visste inte ens att man kunde kombinera orden trendig och tofflor i samma mening.
Borde inte det vara typ förbjudet?
Eller åtminstone få boken att självantända av ren omöjlighet?

Sedan hittade jag den.
En bok om hur man dekorerar med blommor.
Där visades med bilder hur man kunde snygga till sina klädnypor genom att måla dem i glada färger och rita dit söta blommotiv.
På allvar?!
Pimpa sina klädnypor?

Så mycket fritid hoppas jag aldrig att jag får.

I går, minsann

I går.
Skrev jag något alldeles förträffligt intelligent här.
Typ supersmart.
Något som lätt skulle ha svarat på alla era frågor om afrikansk dans, vardagsmotion, städning, bantning, baconlagning... whatever.
Sjukt snygga bilder hade jag också.

Men vad händer?
Naturligtvis krashade datorn.
Bara så där.

Joråsåatt...
Ni kan väl bara ta och föreställa er gårdagens formidabla blogginlägg.
Så kan jag gå vidare med annat.
Laga rosépepparbiffar till exempel.
Och titta på tv.

Piffa mitt pulvermos, försök 1

Allvarligt nu.
Hur jobbigt är det egentligen att koka några potatisar och mosa dem?
Lite jobbigt, ok.
Men lätt värt det.
Pulvermos är ju vidrigt.
Åtminstone den varianten jag hittade i skafferiet.
.
Nå, nu till piffningen.
Detta sega pulvermos piffades med små bitar knaperstekt bacon, smör, svartpeppar.
Tyvärr såg det fortfarande läskigt oaptitligt ut.
Därför värmeljuset.
.
Tja, det funkar ju i alla inredningsprogram...
Säg det stylingprogram som inte slutar med att inredarna placerar ut fullständigt sjuka mängder värmeljus i färgade glas runt om hela rummet?
Tyvärr gjorde det kanske inte riktigt lika mycket för pulvermoset.
Kanske är det skålen med citroner och lime som saknas?
Så kan det vara.
.
Smaken?
Akut vidrig.
Men bacon är ju alltid bacon.
Ja, utom den där biten som kanske var en fluga då.
.
Nästa vecka provar vi färska örter och glitter.
Det vill ni inte missa.

Potatismospiffning

Mitt skafferi har en del gemensamt med mina övriga skåp.
Jag vet inte riktigt vad som finns där.

Igår tog jag en liten titt.
Det fanns väldigt mycket gelatin.
Oklart varför.

Men det fanns även en något dammig förpackning pulvermos.
Dags för piffning alltså.
Den som vill vara med kan förbereda sig genom att införskaffa:
bacon
värmeljus

Eller så kan ni låta bli.
Det är nog bäst.
Mina kulinariska experiment har en tendens att sluta med brännskador.
Och kebabtallrik.
Ni kanske ska gå direkt på kebaben?
Jag tar inget ansvar för ev. skador.
Bara så att ni vet.
Allt deltagande sker på egen risk.

Migränkänning

Se där.
Så snabbt var vi tillbaka i rutinerna.

Då är det väl bara att slå sig till ro och invänta morgondagens söndagsångest.
Livet är en fest.
Verkligen.

14 grader

Jaha.
Det var den sommaren.

Note to self: Inte bära vid kjol när det råder stormvindar. Dålig idé.

Oväntat

Garderobsrensningen fortsätter.
Igår hittade jag en skateboard.

Jag tror inte ens McGyver skulle kunna komma på ett användningsområde där jag och en skateboard kombineras, utan att ett lårbensbrott blir resultatet.
Balans är inte min starkaste sida.

Undrar vad jag ska hitta härnäst?
En köksträdgård i träda?
Palmevapnet?
Jimmy Hoffa?

Jag borde verkligen städa oftare.

Är du vattentät, lilla vän?

Äh!
Jag skulle ju gå ett ärende nu.
Ett sådant där duktigt.
Bli av med ett dåligt samvete.
Och så ösregnar det!
Bara så där.

Det är makterna.
De sammansvärjer sig för att göra mitt liv besvärligt.
Jorå, de gör sådant.

Nu åskar det också.
Jamendåså.
Då slipper jag.
Det är ju inte mitt fel. Det är makterna.
Skönt.

69,9 en gång till

Det är inte bara vikten som står still.
Så gör även hjärnan.

Att börja arbeta igen var något av en chock.
Jag har glömt allt.
Kan med knappt nöd klara kaffemaskinen.
Själva arbetet lämnar mig frågande.
Har jag gjort det där?
Hur då?
Och varför?

Ett mysterium.

Första dagen avklarad

Det var det.
Nu gäller det bara att hålla ut till jul.
Det kan inte vara så långt.
Oktobervädret är ju redan här.

Jag är min egen positivitetskonsult här.
Det går sådär...

Idag: tvätt och städning

Jomenvisst.
Ett perfekt sätt att förbereda sig för arbetet.
Genom att ha fenomenalt tråkigt hoppas jag kunna anpassa min kropp och själ till regelbundet arbete utan att drabbas av chock, depression, total letargi eller spontankoma.
Hoppas! Hoppas!

Imorgon ska jag titta på allsångsprogram och inspelade galor.
Sedan borde jag vara redo.

Nej, nej, nej

Normalt brukar fredagskvällar vara min favorittid under veckan.
Så inte nu!
Hur är det möjligt att min semester håller på att ta slut?
Hur? Hur? Hur?
Jag har ju inte gjort något av allt det härliga, sköna och avkopplande jag hade tänkt.
Och absolut inget av allt det duktiga jag tänkte passa på att klara av.

Min plan innehöll:
Total röjning och rensning av lägenhet
Imponerande viktminskning
Tydligt förbättrad kondition
Definierade överarmsmuskler
Solbränna
Åtminstone en kvarts roman
Tre, fyra nya affärsidéer
En uppslukande hobby
Lite självstudier inom mitt yrkesområde

Resultatet so far:
En paj
1/2 liter hallon
2 liter blåbär
7 kantareller
En spökplump
4 slängda kassar

Jag måste antingen vara ruskigt effektiv i helgen.
Eller börja ljuga ihop något jävligt bra att berätta på måndag.
Det lutar åt det semare.

69,9

Wow.
Skogspromenader rular!

Alla eventuella sökpatruller kan avblåsas.
Jag hittade hem igen.
Nu gick jag i och för sig aldrig längre än att jag kunde se bilen hela tiden.
Men jag uppskattade verkligen alla fina tips jag fick om orientering i skogen.
Mycket bra.
Jag gissar att ni har varit scouter allihop.

En annan lämplig bantningsmetod vore att bara äta sådan jag plockat själv.
Igår: 7 kantareller, en halv liter hallon och en kopp blåbär.
Det blir man inte fet på.

Bara utifall att

Imorgon är det torsdag.
Kom jag på, precis.
Det kan alltså inte skada att röra sig lite.

En skogspromenad känns lämpligt.
Leta kantareller, kanske.

Om jag inte bloggar imorgon kanske ni kan vara snälla och efterlysa mig?
Jag har svårt att hitta ut ur medelstora ICA-butiker.
Men jag är säker på att det går bättre i skogen.

Mossa brukar väl växa på norra sidan av träden, va?
Var är gröngölingsboken när man behöver den?

Vilken tur

När jag vaknade sken solen från en klarblå himmel.
Nu, cirka en timme senare, finns inte tillstymmelse till sol.
Det är genomgrått.

Skönt.
För en stund trodde jag att jag skulle vara tvungen att aktivera mig.
Vara utomhus.
Njuta av solen.
Passa på.

Lucky me.

En enbent spökplump

Fjortisensmorsa hade ju fullkomligt rätt.

Akvarell var ju inte alls svårt.

Och fåglar var säkert ett av de lättare motiven.

.

Det vet ju alla att råkor ser ut precis som spökplumpen.

Och oftast står på ett ben.

Och har stjärten på framsidan av kroppen.

Talang, minsann.

Jorå.

.

Väldigt avkopplande också.

Jorå.

Inte alls frustrerande.

Eller svordomsframkallande.

Eller skittrist.

Inte alls.

.

Men jag känner ändå att jag kan det här nu.

Pulvermoset kallar liksom.

Jag vill ju inte göra mina 6 läsare besvikna.

Så snäll är jag.

Jag ger upp min lovande konstnärskarriär för att piffa pulvermos.

Bara så där.

.

Jag hoppas att någon kommer ihåg att nämna det i min nekrolog.

Jag vet, jag vet

Tips om afrikansk dans och pulvermos borde komma här nu.
Men jag vill hellre hitta en hobby.
Och så länge ni inte pröjsar så är det jag som bestämmer.

Alltså har jag besökt biblioteket.
Lånat bok.
Måla fåglar i akvarell.
Det ska jag göra nu.
Hur svårt kan det vara?
Jag ser redan en karriär som konstnär framför mig.

Men för att inte lämna er helt i sticket kommer här några små ledtrådar.
Pulvermos: muskotnöt
Afrikansk dans: Don't
Ok, så långt?

Husmorsknep

Vad är det egentligen man ska ta på myggbett för att de ska sluta klia?

Jag har provat med följande:
Samarin
Bananlikör
Konjak (utvärtes och invärtes)

Än så länge är resultaten nedslående.
Jag hade hoppats att jag hade en karriär som tipsare till Hemmets Journal på gång.
Men det går ju sådär.

Om jag inte kommer på något smart snart så kommer jag att vara tvungen att gå tillbaka till jobbet.
Synd.
Jag är så bra på att vara ledig.
Jag är som klippt och skuren för att bli pensionär.

Plus och minus med lantliv

Var vänlig att notera att jag syftar på real life lantliv - inte tidningen. Det finns gränser för hur mycket bilder på vit pärlspont och beundrande texter om dito pärlspont jag orkar med i mitt liv.


På plussidan:
Bärplockning
Pajbakning
Skogspromenader
Allmän känsla av extrem redighet

...å andra sidan

Disk

Myggbett

Spindlar

Hysterisk fästingkontroll

Klåda

Kolla efter fästingar en gång till

Och en gång till

Och bara för säkerhets skull...

.

Jag och naturen!

Som skapta för varandra.

Mina gälla skrin när jag tror att jag har en spindel på handen skrämmer effektivt bort varje björn och älg.

Mina frenetiska stampanden när jag tycker att något kryper på foten garanterar att jag aldrig behöver se en orm.

.

Jag måste nog flytta ut på landet snart.

Fixa självhushåll.

Man kan leva länge på en halv liter blåbär va?

Jag måste nog skriva en bok om det också.

Det är konst!

Det är inte alls så att jag är darrhänt.

Konst, minsann.

Fotografi kanske är min nya hobby?

Eller akvarellmålning?

Det känns medelålders och bra.

Sådant som farmors ogifta systrar ägnade sig åt.

Ungefär.

Akvareller, jorå.

Nu åker jag iväg några dagar för att tänka över min bokutgivning, måla akvareller, gå vilse i skogen och kanske ta ett dopp.

Om vattnet är varmt alltså.

Kanske passar jag på att banta också.

Vem vet?

Vore väldigt bra om jag passade på med det.

Fan trot.

71,0

Ok, stryk boken om bantning.

Karriär alltså?

Men varför?

.

Nå, vi gissar att du faktiskt måste jobba.

Trots allt måste man ju betala sitt pulvermos om man inte har tänkt framleva sina dagar som en usel snattare i kvartersbutiken.

Och allvarligt, snatta känns väl väldigt 80-tal?

.

Målet måste alltså vara att hitta det roligaste som någon är beredd att betala dig för att göra!

I mitt fall: äta bacon & klappa ponnyhästar.

I väntan på det perfekta jobbet (bacon+ponnyhästar) tvingas man ofta ta någon annan form av arbete. Detta jobb bör ha följande egenskaper:

Hög lön

Minimal tidsåtgång

Få bollar

.

Är ni med så långt?

Bra.

.

Nästa vecka ska vi prata om hur man löneförhandlar med hjälp av tårar, känslomässig utpressning och ett basebollträ.

Missa inte det!

Ingen shopping alltså?

Vilken tur.
Tjockisens stora bok om shopping hade ju inte blivit så himla omfattande, faktiskt.
Jag handlar mat.
Enstaka bildelar när jag måste.
Och cirka två gånger om året går jag under stor vånda och köper mig något klädesplagg jag absolut måste ha.
That´s it!
Blir ju inte mycket till bok.
Det finns liksom gränser för hur mycket intressant man kan skriva om sina inköp på Ica.
Tror jag.

Karriär.
Pulvermos.
Och afrikansk dans.
Det är ni alltså intresserade av?
Weirdos!

Men visst.
Jag hör och lyder.
Ni får agera fokusgrupp.
Snart börjar vi.

Olust

Vaknade med en vag oro i kroppen.
Som värk.
Ingenting kändes bra.
Oklart varför.
Det var bara inte... rätt.

Nu tror jag att jag vet.
Det är måndag.
Jag har fortfarande semester.
Men ändå.
Snart måste jag börja jobba igen.
Och då kommer det här att kännas som en mild västanbris i jämförelse.

Jag MÅSTE vinna på Lotto.
Eller bli en framgångsrik förläggare.
Väldigt snabbt.

Allvarligt talat...

Afrikansk dans?
As if...

Nu gör ni mig lite orolig.
Jag har hittills uppfattat er som en ganska välvillig liten skara.
Men nu...
Onda, onda människor!
Dåliga bloggläsare!
Fy!

Rösta omedelbart på något annat!
Annars lägger jag ned och lämnar er med bara Kay Pollak att hålla i handen.
Och Mia Törnblom.
Sug på den!

Rensning pågår

Det tog emot.
Men nu har jag slängt fyra stora bärkassar med gamla kläder, handdukar och gardiner.
Trots att de säkert kan vara bra att ha.
Om det blir istid till exempel.
Hoppas att det inte blir det snart.
Det skulle vara surt.

På väg ut till soprummet kom ett sista desperat försök från min inre hamster.
Trasmattor!
Du skulle kunna göra trasmattor.
Bygg en vävstol!
Det skulle vara en riktig hobby det.
Sedan behöver du bara ett torp.
Där du kan täcka golven med charmiga hemvävda trasmattor.
Och ha pelargoner i fönstren.
Kanske en fotogenlampa...?

Jag hade kunnat gå Fight club på mig själv med en hoprullad tidning.
Men till slut hamnade kassarna i containern.
Seger!

Dagens mattips

Att laga mat klockan 23.27 är för övrigt helt normalt.
Det är ju sommartid.
Vilket betyder att klockan är något helt annat egentligen.
Typ strax efter fem, kanske.
Eller nåt.

Det där med sommartid har jag också lyckats glömma.
Men jag kan hela texten till Moviestar.
Med Harpo.
Den har jag försökt glömma i 30 år.
No luck yet.

Marknadsundersökning

Jag har ju förstått att världen fullständigt skriker efter goda råd från en medelålders tjockis.
Ni vill lära er piffa upp ert pulvermos.
Laga bacon.
Och säkert en hel massa annat nyttigt också.
Jag planerar redan en serie.
Kanske startar jag eget förlag?

Men innan jag startar måste jag ju göra en marknadsundersökning.
Så klart.
Det förstås är semestertider.
Jag räknar med att det kanske finns 12 läsare hemma.
Det borde räcka som statistiskt underlag.

Så, svara nu på undersökningen till höger.
Jag känner mig redan som familjen Bonnier.
Fast inte riktigt lika många.

70,5 igen

Glömde igår.

Nu glömmer vi igen.
Tiddelipom.

Lucky me

Det verkar som om min hyresvärd har lagt ned det där med skötsel av gården.

Det här är min utsikt från köket.

Fatta hur bra det är!

Jag kommer inte att behöva tvätta fönstren förrän i november.

Tidigast.

Och då är det ändå kolsvart.

Så då kan man lika gärna låta bli.

Nu ska jag bara hitta något snabbväxande som jag kan plantera utanför mina övriga fönster.

Bambu?

Räkna med tjockisen

Yrkesskadad kommenterade mitt räkneexempel nedan.
Det blir kanske drygt 100 kokböcker, dårå.
Om det ska vara så noga...

Men det blir ganska uppenbart att det inte är matteböcker jag ska skriva.

Jag har räknat med sinus och derivata.
En gång i tiden.
Nu vet jag inte vad det är.Jag undrar vad jag har tryckt in i hjärnan istället för matteformler?
Schlagertexter?
Allmän kändiskunskap?
Trehundra olika koder och lösenord?
Bra byte, där!

Jag och Nigella

Smarta Ulrika gav mig tipset att ge mina stekta fiskbullar ett tjusigt namn.
Det gav mig fler idéer.
Det finns för få kokböcker i det här landet.
Alldeles för få.
Det ges nog bara ut två i veckan.
200 nya kokböcker om året.
Hur ska det kunna täcka behovet?

Jag måste så klart ge ut en egen!
Det är ju givet.

Frågan är bara vilket tema jag ska ha?
Stora baconboken
Saker du kan äta istället för riktig mat när du bara inte orkar
Piffa upp ditt pulvermos
Rostat bröd - grunden i din nya diet
Saker som kan kombineras med brieost

Jag ser ett helt förlag växa fram.
Huka er ICA!

Gårdagens lärdom

Inte lyssna på kvartersbutikens filmtips.

Lucky Me kan vara den sämsta filmen någonsin.
Jag misstänker att den dödade betydligt fler hjärnceller än vad ett rejält fylleslag skulle ha gjort.
Delar av hjärnan gav nog helt enkelt upp.
Packade ihop.
Slog igen.
I ren ilska.

Idag känns huvudet ovanligt trögt.
Jag får passa mig.
Om jag skulle se Göta Kanal nu så skulle det antagligen leda till total hjärnsmälta.
Då har jag bara en karriär som organdonator att se fram emot.
Inte direkt vad jag drömde om som liten.

Livsfilosofi

Man ska lära sig något nytt varje dag.
Tycker jag.
Om man orkar, alltså.
Det gör man ju faktiskt inte alltid.

Igår lärde jag mig hur man gör fiskfärs och ugnssteker fiskkakor.
Då kände jag mig lite nöjd.
En stund.
Som Nigella, ungefär.
I mitt huvud alltså. Det finns ingen spegel i mitt kök. Och då kan man vara Nigella om man vill.

Men sedan skulle man ju äta dem också.
Smakade stekta fiskbullar.
Så lagom glammigt.

Jag vet vad jag borde göra

För ett tag sedan köpte jag ett träningskort.
Jo, faktiskt.
Men sedan hände något.
Eller, det hände kanske inte så mycket.
Typ inget alls.
Med just kortet...
Om det inte möjligtvis har blivit lite dammigt, eller så.
Men inte mycket annat.

Vad kan man skylla på nu då?
Förslag?

Sådärja

Det var bättre.
Jag har återuppstått från de halvdöda.

Nu ska jag bara återställa koffeinbalansen i kroppen.
Sedan är det dags att börja fundera på en sommarhobby.
Vad ska man egentligen ägna semestern åt?

Stirra-rätt-ut-i-luften är en favorit.
Men den känns lite B när folk frågar vad man har gjort på semestern.
Ett ärligt svar har ungefär samma effekt som att säga att man passat på att sitta av ett kortare fängelsestraff.
Folk fattar helt enkelt inte grejen med stirra-rätt-ut-i-luften.
Det förstärker bara min allmäna uppfattning om folk.
Det finns för mycket av dem.