fredag 29 maj 2009

Det ska vi fira

Det är fredag.
Jag har bacon i kylskåpet.

Behöver jag säga mer?

torsdag 28 maj 2009

Jag är fucking Marlon Brando

Eller kanske Elvis?
De sena åren i vilket fall som helst.

Nej, jag syftar inte på min improvisationstalang vid dagens möte.
Tyvärr.
Jag överlevde.
Vi nöjer oss med det.

Det är torsdag.
69,1
Igen.
För tusende gången, eller så.
Fet, lat och medelålders.
Sällan har en beskrivning varit så på pricken.

onsdag 27 maj 2009

Jag är spontan, minsann

Jag är mitt uppe i ett jättejobb.
Något helt nytt för mig.
Långt bortom mitt kompetensområde.
Det vet dock inte kunden.
Fejk är en av mina bästa grenar.

Imorgon ska jag träffa produktionsbolaget.
Jag har gjort ungefär hälften av vad jag tror att de förväntar sig.
Vad gör jag då?
Sitter jag kvar på jobbet och grottar ned mig i arbetet?
Går jag hem och skriver tills fingertopparna blöder?
Nej.
Så klart inte.
Just idag tycker jag att det är en bra idé att vara spontan.
Sticka iväg och dricka öl.
I plural.
Så underbart spontant och bra.

Jag hoppas att jag är grym på improvisationsteater.
Hoppas, hoppas!
Tänk om jag är Klasse Möllberg?
Eller någon i Andra avenyn...
Då är jag nog tvungen att byta jobb.
Med omedelbar verkan.

Ibland är det så spännande att vara jag.
Verkligen.

tisdag 26 maj 2009

Frågor, frågor, frågor

Hur kan det vara så otroligt långt till nästa helg?
Har jag bara jobbat i två dagar?
På riktigt?

Vem fan lägger valium i mitt kaffe?
Och varför?

Borde inte nagellack sitta kvar längre?
Och vara snyggare?

Är det semester snart?
Jag tror att jag behöver det, faktiskt.

måndag 25 maj 2009

Spontan?

Jag avskyr att ha mina dagar uppbokade.
Så lite som två åtaganden under en vecka kan ge mig lätt andnöd.
Jag intalar mig själv att det är för att jag vill kunna göra saker spontant.
Följa mina infall.
Precis när jag vill.

Jo tjena.
Det mest spontana jag gör brukar vara att slå på teven.
Eller möjligtvis titta på en annan vägg än vanligt.
För detta håller jag alltså min almanacka kliniskt ren?
Lysande!

Fast i helgen var jag faktiskt lite spontan.
Jag tackade ja till en inbjudan.
Stack iväg nästan direkt.
Det var kul.
Det ska jag nog göra om.
Om några månader, eller så.
Bara sticka iväg så där.

Jorå, så är det.
När man är så där härligt bohemiskt spontan...
Då bara gör man sånt.

fredag 22 maj 2009

Fäääärdig!

Så.
Folk uppringda.
Texter inskickade.
Jag är klar!

Äntligen kan jag få ägna mig åt det jag är bäst på.
Ingenting.
Bästa som finns ju.

Om fler var som jag skulle det inte bli några krig.
Bara det är ju ett argument för min passiva livsstil.
Make titta-rakt-ut-i-luften, not war.
Måste kanske putsa lite på min slogan, men jag tycker ändå att jag är något viktigt på spåret.

Nästan en förstaplats

Att bli uppringd från jobbet när jag är ledig.

Denna företeelse ligger mycket högt upp på listan över Saker jag inte gillar.
Absolut på pallen.
Jag är ju ledig, ju!
Jag har absolut ingen koll.
Man skulle kunna tro att jag lämnar min hjärna på jobbet när jag går därifrån.
För jag minns ingenting.

Nu måste jag sätta mig och jobba ju.
Det var så inte min plan.

När ska man egentligen få tid till lite seriöst väggtittande?
Hur ska jag kunna bli proffs om jag inte tränar?
Dessa svåra frågor...

torsdag 21 maj 2009

68,3

Efter en vecka med öl, vin, ost och mat i mängder.
Utan träning.
Har jag gått NED i vikt.
Jag ger fan upp!

Det finns ingen logik i den hela.
Min kropp vill tydligen väga just så här mycket.
På ett ungefär.
Varken frosseri eller dieter verkar spela roll.

Nu ska jag gå och experimentera med min nya teori.
Viktnedgång genom tv-tittande.
Kan fungera...

onsdag 20 maj 2009

Naaa, stackars bloggen

Bloggen har fyllt år.
Det har jag missat.
Precis som jag missar alla andra födelsedagar.
Utom min egen.

Nej, jag får inte många julkort.
Men nu var det bloggen vi pratar om.
Den fyllde 1 år 11 maj.

Då, för ett år sedan, var jag:
uttråkad
lat
otränad
och vägde nästan 70 kilo.

Idag...
Svär jag inte lika ofta som förut.
Tja, det är ju alltid något.

Nästan som semester...

Mitt begrepp om det här med helger är tämligen diffust.
Jag kan lucia, julafton och nyårsafton.
Resten förväntar jag mig att någon annan ska upplysa mig om.
Det gjorde någon idag.
Jag är ju LEDIG imorgon!
Fatta!
Leeedig.

Och i ett anfall av ovanligt förnuft har jag tydligen meddelat att jag tänker ta fredagen ledig också.
Så osedvanligt klokt av mig.
Fyra dagar ledigt.
Jag är närapå yr av lycka.

Jag kan nästan glömma att det är torsdag imorgon.
Det skulle jag ha kunnat göra.
Om jag inte hade läst kommentarerna.
Ibland är ni lite jobbiga faktiskt.

tisdag 19 maj 2009

Är det inte semester snart?

Jag är utmattad.
Slutkörd.
Toktrött.

Idag har jag producerat två timmars debiterbart arbete.
Det tog mig drygt nio timmar.
Strålande!

Jag tror att jag planerade min semester i mitten av juli.
Det är den månaden som kommer efter maj, va?
Visst är det?
April-maj-juli.
Låter rätt.
Känns rätt.
Visst?

Den där fåniga månaden då människor åker runt på lastbilsflak och vrålar som debila kreatur är det väl ändå ingen som kommer att sakna?
Eller hur?

Snart är det juli.
Jättesnart.
Nästan nu.

måndag 18 maj 2009

Men vad fan...

Jag har klippt mig.
Riktigt piffigt om jag får säga det själv.

(Hur underbart är inte ordet piffigt? Jag är lite kär i det. Det finns en 70-åring gömd inuti min kropp, det är jag säkert på. När jag ställer mig på vågen misstänker jag att jag kan ha ätit upp henne.)

Nå, som sagt.
En riktigt snygg frisyr.
Var det.
Observera ordet var.

Det är ju för fan omöjligt att föna håret på det tänkta viset om man inte är utrustad med fyra armar. Varav åtminstone två bör sitta på ryggen.

Jag var piffig i en dag.
Det var allt.

torsdag 14 maj 2009

Det var snyggt på Sinead...

Hur mycket väger hår egentligen?
Ganska mycket va?

69,1 förresten.
Om någon nu råkade undra.
Men det var det väl ingen som gjorde hoppas jag.
Ni har väl annat att funder över?
Vuxna människor.

onsdag 13 maj 2009

Jag vill inte hänga med mig längre

Jag är rent fantastiskt utled på mig själv just nu.
Det går antagligen över om några dagar.
Normalt trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap.
Inte nu.
Jag är skittrött på mig.

Man skulle kunna umgås med andra.
Rent teoretiskt.
Men det funkar ju inte.
För jag hänger ju med.
Överallt.
Som ett plåster.
En skitjobbig klängranka.
Sabbar allt.

Jag är på så dåligt humör att jag lika gärna kan prova jeans.
Det kan ju knappast bli värre.

måndag 11 maj 2009

Jaha, då så

Det var väl värst vad alla var hjälpsamma.
Singelmamman erbjöd sig att tänka illa om Robert Wells.
Annika hjälper till att äta upp osten.
Och Pillan åtar sig baconet.

Där ser man.
Då kan ju jag gå och träna då alltså.
Man kan väl nästan säga att jag är tvungen...
När nu alla ställer upp så där.

Damn you all!

söndag 10 maj 2009

En månads träningsuppehåll...

...var tydligen för mycket.
Nu gör det ont igen.

Hur mycket ska en stackars tjockis behöva träna egentligen?
Massor tydligen.
Typ, minst en gång i veckan.
Hur ska jag ha tid med det?
Vem ska då titta till taket?
Och äta all ost?
Och allt bacon?
Och sända onda tankar till Robert Wells?

Allt detta ansvar tynger mina axlar.

lördag 9 maj 2009

Jag har fått ett F#@%**¤!! pris


Jag har fått ett pris!
Igen!
En mindre ödmjuk människa skulle kunna bli mallig och uppblåst för mindre.
Inte jag.
Det här är ju precis vad jag förtjänar.
Priser, ponnyhästar och sprit.
Och pengar.
Ponnyn ska heta Konrad, tror jag.
Morötter och knäckebröd har jag.
Komsi, komsi, Konrad!
Pengarna behöver inte heta något.
Men de får gärna sluta med många nollor.
Sätt in direkt på mitt konto, tack.
Helst idag!
Priset fick jag av finfina Singelmamman.
Och när jag har gullat färdigt med det ska jag lämna det vidare.
Kanske.
Fast egentligen är det ju mitt.
MITT!
MITT!
Hör ni det?
MITT!

fredag 8 maj 2009

Ett sådant sätt

Min granne kom precis in med en stor bit tårta.

Hur ofta hände sådant när jag var mager?
Never!

torsdag 7 maj 2009

För övrigt

Flår jag på näsan.
Det är synnerligen klädsamt.

Jag upprepar:
Synnerligen.
Klädsamt!

Låt stå!

68,7

Jag måste göra någonting rätt.
Problemet är att jag inte vet vad.

Men jag hoppas att jag fortsätter.

tisdag 5 maj 2009

Jag är jobbets neanderthalare

Mina arbetskamrater...
Ni vet, de där unga, snygga, vältränade.
De är alla väldigt förtjusta i att bli ompysslade.
De älskar att få massage.
Ansiktsbehandlingar.
Manikyr.
Gå till frisören.

Lösnaglar och extensions är legio.
Plenty lösnaglar, I tell you.

Själv mår jag som bäst när jag har huggit ved.
Mockat ett stall.
Målat en lada.
Eller skrämt en häger.
Tyvärr är jag helt värdelös på allt ovan.
Utom möjligtvis skrämma hägrar, det klarar jag.

Vet ni, ibland misstänker jag att jag har hamnat på fel plats i livet.

måndag 4 maj 2009

Dåligt sällskap

Ibland önskar jag att mina föräldrar hade varit lite mer auktoritära.
Stränga och bestämda.
Inte sådär flummigt kreativa och tillåtande.
Då kanske det hade blivit lite ordning på mig.
För naturligtvis hamnade jag i dåligt sällskap
Igen.
The story of my life.

Inte hade kompisarna blivit veganer, inte.
Nej då!
Istället hade de lärt sig nya recept.
Med ännu mera ost.
Och lax.
Och mer ost.

Inte den minsta lilla joggingrunda blev det.
Däremot infördes en ny punkt på det dagliga schemat.
Vila en stund på maten.
Jomantackar!

Jag tänker vågvägra!
Fast jag blir avslöjad ändå.
Spräckte en fin liten mockakjol i morse.
Jag undrar fortfarande varför jag provade den.
Sinnessjukdom är den enda rimliga förklaringen.
Det kan bli jobbigt att förklara för försäkringskassan.
Men jag antar att även de måste böja sig för sådana ovedersägliga bevis.
Hur ska jag kunna jobba när jag uppenbarligen är spritt språngande?
Va?