tisdag 31 mars 2015

Chock på chock

Jag vet inte vad som tog åt mig igår, men helt plötsligt upptäckte jag att jag hade bytt om till tajta, strechiga kläder i läskiga färgkombinationer och satt i bilen utanför Friskis & Svettis.
Mycket förvånande.
Jag misstänker utomjordingar eller kanske strålning.
(Foliehatt planeras.)

Men eftersom jag ändå var där så var det väl lika bra att gå in.
Medelpass stod på schemat och jag lyckades faktiskt överleva.
Mycket, mycket imponerad av detta.
Och mer än en aning förvånad.

Jag fuskade bara lite.
Jämfotahopp med djupa knäböjningar ville mina lår inte gå med på.
Då tyckte låren att kramp var ett festligt sätt att protestera.
Det tyckte väl kanske inte jag.
Men i övrigt var vi ganska överens hela passet igenom.
I dag är vi väldigt överens om att inte göra några överilade skutt.
Och att gå väääldigt långsamt i trappor.
Fint där ändå.

måndag 30 mars 2015

Gissa var jag har varit

Ledtråd: det kostade 2.700 kronor och det här var allt som bjöds på i läsväg.

Nu har jag börjat undra om jag får ångest av sådana här tidningar för att de är gräsliga, eller för att jag alltid har ångest vid de tillfällen jag läser dem.

Kan man för övrigt läsa Svensk Damtidning utan att få ångest?
Därom tvista de lärde.
Eller, egentligen är det kanske mest rösterna inuti mitt huvud som debatterar saken. Jag misstänker att nobelkommittén kanske pratar om något annat. Vems tur det är att köpa donuts, kanske.
Mmmm… fika.

Ibland förvånar jag mig själv

I lördags chockade jag mig själv med att gå ut och springa lite.
Alldeles ensam och frivilligt.
Det var ett tag sedan.
Uppenbarligen.

I somras kunde jag springa 30 minuter utan att stanna.
Nu kan jag tydligen springa 5 innan jag vill dö.
Februari med kräksjuka och storförkylning har uppenbarligen inte gjort några snälla saker med min kondition.

Jag bestämde mig också för att använda min Runkeeper-app för första gången. För att det hela inte skulle bli alltför pinsamt knappade jag in "walking" men jag har ändå en känsla att den hånskrattade lite åt min tid. Det kändes så. Jag är inte helt säker på att jag och den där appen någonsin kommer att bli vänner. Vänner dömer inte varandra efter tiden på 3,9 kilometer. De ser djupare än så. Här du det, appen? Jag har andra kvaliteter. Som… tja, säkert massor… även om jag inte kommer på dem just nu.

Men nu har jag i alla fall tränat 9 gånger i år.
Bara 91 gånger kvar alltså.
Lätt match!

fredag 27 mars 2015

Jag vet att ni redan vet

Men jag måste ändå påminna om det.
Det är fredag!
Äntligen.

Nu väntar i och för sig rena motsatsen till en långhelg.
Det ska snattas en timme av min älskade och hett efterlängtade helg.
Bara 23 timmar söndag.
Ofint, tycker jag.

Eventuellt blir det snöstorm också.
Men ändå, det är fredag.
Livet är rätt fint ändå.

torsdag 26 mars 2015

Nu tar vi nya tag

Ok.
Ny dag.
Det regnar visserligen fortfarande, men jag är i alla fall lite piggare.
Jag gissar att den panik jag just nu känner inför allt jag måste fixa idag har satt igång adrenalinproduktionen. Något har satt igång i alla fall, för jag har redan varit på toaletten tre gånger idag.
Too much information?
Too much information!

Dags att sätta igång.
Och vad kan vara bättre än att börja med något som jag skjutit på i flera veckor och som ger mig ångest i hela kroppen?
Om jag får det gjort så kanske resten känns som en barnlek.
Håll tummarna för det!

onsdag 25 mars 2015

Vi vänder blad

Det här kan vara en av de mest meningslösa dagarna i mitt liv.
Det känns som om jag fortfarande inte vaknat ordentligt.

Planen för dagen var att lite snabbt skriva ihop en artikel.
Eller allra helst två.
Jag har skrivit åtta ord.
ÅTTA JÄVLA ORD!
På hela dagen.

Vad jag gjort istället?
Vet inte.

Tiddelipom.
Så, nu glömmer vi detta.
Låtsas som om det regnar.
Eller, vänta lite nu, det behöver vi inte låtsas. Det här är Göteborg. Klart att det regnar.

Trött som en...

…en… öööh, jag orkar inte komma på något lämpligt.
Jag är trött. Ok?

Vi hade en liten, liten sak att fira idag.
Det gjorde vi med kaffe och en kaka med choklad och jordnötssmör.
I teorin ska man bli pigg av koffein och socker.
Jag blev illamående.

Så nu är jag trött och vill kräkas.

Det kommer att bli en lång dag.

tisdag 24 mars 2015

Dagens upptäckt

Det finns baconparfym!

Frågan är om jag verkligen behöver det?
Risken finns att jag faktiskt redan luktar just så.

Halleluja nätet funkar!

Jag har svaga minnen av att jag faktiskt jobbade även innan internet fanns. Mycket svaga visserligen. eftersom förträngning är min favoritmetod för att handskas med tillvaron.
Men ändå, jag måste en gång i tiden ha klarat mig utan internet.

Det gör jag inte nu.

I går strulade nätet hela dagen och jag fick absolut ingenting gjort.
Nu funkar det igen.
Sååå… vad ska jag skylla på idag, då?

fredag 20 mars 2015

Nåja

Jag fick tårta i alla fall.
Ett av företagen i vår lokal hade något att fira.
Det var inte vi.
Tyvärr.

Nu: mot landet.
Laters!

Ropade visst hej...

...innan jag var över bäcken.
Den där lugna fredagen jag ville ha, med bulle på förmiddagen och tidig hemgång. Den fredagen. Den verkar inte infalla den här veckan.
Jag har ju fan jättemycket att göra.

Någon har tydligen planerat sjukt dåligt.
Jag vet inte riktigt vem.
Men jag gissar Tony Irving.
Dåligt jobbat Tony!
Dåligt!

Jaha, det var det rymdfenomenet

Det blev lite mörkt.
Och sedan blev det lite ljusare.
Det var den solförmörkelsen det.

Jag hade nog hoppats på något lite mer dramatiskt.
Nästa gång det händer är år 2034.
Jag kommer nog inte att ligga vaken av spänning fram tills dess.

Detta kommer att sorteras in under fliken: inte riktigt lika kul som jag trodde, tillsammans med helgkursen i cementgjutning, jobbet som tidningsutdelare och diverse dejter.

torsdag 19 mars 2015

Lite exalterad

Mina frön har kommit!
Mina frön har kommit!
Mina frön har kommit!

Och i morgon är det fredag.
Dagen då man med gott (nåja) samvete kan strunta i nästan alla plikter på jobbet eftersom det ändå inte finns någon som förväntar sig att man ska göra något efter lunch.

Och före lunch är man ju för det mesta upptagen med att dricka kaffe.
Och kanske äta en bulle.
Och fråga alla vad de har för planer för helgen.
Och annat sådant trevligt.

Eller visst?

Saker som stör

När man har bokat intervju och personen inte är på plats.
Hur ofta det händer?
Ungefär 30 % av alla gånger.

Ibland undrar jag om jag verkligen är en nyckelperson på det här företaget?

onsdag 18 mars 2015

Modesty Poppins in da house

Jag är på plats.
Jag har skrivit ut intervjufrågor, fixat kaffe, svarat på mail och kommer alldeles strax att sätta igång med att vara rasande effektiv. En mix av Mary Poppins och Modesty Blaise måste ju vara närapå perfekt.
Glad och dödlig, typ.

Och nu kom min kollega och pratade om sin köksrenovering.
Där försvann 30 minuter.
Hoppla!
Man får inte oskadliggöra henne, va?
Typ binda och sätta på henne munkavel.
Jag vet inte riktigt vad arbetsmarknadsreglerna säger om det, men det känns inte som om det är tillåtet.
Eller?

tisdag 17 mars 2015

Måste byta rollmodell

Jag har egentligen ingen riktig koll på The Big Lebowski, men ibland känns det som om jag har the Dude som min rollmodell. Tänk: slapp och sluskig.

Nu har jag varit det lite för länge. Igen.
Det börjar liksom hopa sig uppdrag här.
Saker som faktiskt måste fixas.

I morgon måste jag vara en ny människa.
Helst en rasande effektiv sådan.
Jag tänker...?
..och här uppstår problemet.

Jag kommer fan inte på en enda rasande effektiv människa som jag kan föreställa mig att jag ska vara i morgon.
Det enda som dyker upp i huvudet är Gandhi - men att sittstrejka (vilket är ungefär allt jag kommer ihåg från filmen. Jag såg den faktiskt på gymnasiet och tydligen har resten trängts undan av viktiga schlagertexter.) kommer nog inte att lösa mina problem på jobbet. Jag misstänker att varken kunderna eller min kollega kommer att bli nöjda med den lösningen.

Har ni några smarta tips?

måndag 16 mars 2015

Tolk önskas

När man helt plötsligt får seriöst lårskav av ett par mysbyxor som man lallat omkring i under flera år - då känns det som om kroppen vill säga en något.

Frågan är bara vad?

Vill den att jag ska köpa nya kläder?
Sluta flänga runt i trädgården och sätta mig i en stol och dricka saft istället?
Byta tvättmedel?
Äta bacon?

Jag fattar ingenting.
Jag tycker att det är öppet för flera olika tolkningar.

lördag 14 mars 2015

Uppe med talgoxen

Blå himmel, sol och 8 minusgrader.
Jamen, då trivs vi väl.

Salvian är lite frostnupen. Men helt ärligt, hur mycket salvia använder man egentligen?

Småfåglarna har fått mat, någon kvadratmeter sly blivit röjd, elden sprakar i brasan, ett fönster har blivit putsat och en massa ved har lagts upp på tork.
Strax efter nio!?
Jag misstänker att jag blivit utbytt mot någon annan. Det här låter inte som jag. Men jag klagar inte.
Jag var skittrött på mitt gamla jag.

fredag 13 mars 2015

Så här ser folk aldrig ut i Lantliv

Men i vår. Då minsann, ska jag skrida runt i trädgården iförd blommig klänning, angorakofta och hatt.

Ni har redan märkt det, va?

Det är fredag!
Och nu gör det faktiskt inte något att solen skiner.
Jag har shoppat loss på trädgårdssajterna och nästa vecka ska det minsann dyka upp fröer. Här ska det odlas allt från vattenmelon till superstark chili. Och massor av squash förstås!
Och rödbetor, morötter, salladslök, jordgubbar, sallad...

I teorin alltså.
Vad som verkligen väljer att faktiskt överleva i mitt trädgårdsland är ju något helt annat än mina tidiga vårfantasier.

I min fantasi skrider jag även omkring i trädgården med en fin korg där jag försiktigt lägger ned de späda grönsaker jag varsamt lirkat upp ur jorden. Snygga kläder har jag på mig också, förstås.
I verkligheten brukar jag ha träningsbyxor med duktigt mycket knän, lila foppatofflor och någon ful urtvättad t-shirt på mig när jag slåss med myggorna och brutalt sliter upp några morötter. Den där korgen finns inte heller. Grönsakerna hamnar i en blå hink av plast.

Men än så länge är det en evighet tills jag måste tampas med verkligheten.
Så påminn mig inte.
Låt mig vara i la-la-land lite till.

torsdag 12 mars 2015

Himlen är oskyldigt blå

Men det är bara ett lömskt trick.
För luften är uppenbarligen full av ondsint pollen.

Nu vet jag inte om jag är sjuk eller allergisk.
Elände.
Man vill ju veta vad man gnäller över.

Så nu tänker jag sitta här och vara tjurig.
Ni andra kan ju gå ut och njuta av våren, glo på krokusar, vända ansiktet mot solen och vad ni nu håller på med. Jag tänker inte komma ut och leka.

onsdag 11 mars 2015

Little spa of horrors

Det här var nog det roligaste jag läst på länge. Nu har jag faktiskt visserligen varit exakt just där och gnuggat mig med is, försökt se avslappnad ut i den 25 centimeter djupa poolen och känt mig fånig i eldrummet. Men jag tror att texten är lika rolig även om man inte varit där.

Spa är liksom inte min grej, riktigt.
Tro mig, jag har testat.

Den här historien utspelar sig dock på ett helt annat spahotell för mer än tio år sedan. Jag var där med mitt dåvarande företag som passade på att bjuda till rejält med hur mycket behandlingar som helst. Bara att välja och vraka. Dag två hade jag hunnit bli doppad i lera, insvept i sjögräs och alger, knådad och ganska uttråkad. Vad skulle jag göra nu då?

Noppa ögonbryn och färga ögonfransarna?
Ja men, varför inte.
Mina glesa ögonfransar behöver all hjälp de kan få.

Så jag lallar in i ett behandlingsrum, blir tillsagd att ta av mig min badrock eftersom halsmassage ingår, blir placerad på en handduk i något som kan ha varit en tandläkarstol, och får en stor handduk lagd över mig.
Jaha.
Men aj!
Jag har alltid trott att jag har ganska glesa ögonbryn. Men fan vad många hår hon rycker bort. Hundratals. Och från ställen där jag aldrig har märkt att jag har ögonbryn...
Och vartenda litet strå gör ap-ont, eftersom de tydligen har avgrundsdjupa rötter som troligtvis går ner en bit i hjärnan. Det är i alla fall den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till det som händer sedan.

För sedan ska det färgas.
Nu ser jag ju ingenting, men jag misstänker att det som kletas på de sorgliga resterna av mina ögonbryn och på mina ögonfransar är färg av något slag.
Nu ska jag bara blunda och slappna av.
Jag får inte öppna ögonen.
På 15 minuter.

Under tiden ska ögonbrynsnopparterapueten (jag är inte helt säker på att jag har full koll på terminologin här. Men ni fattar!) gå och göra något annat. Men vänlig som hon är frågor hon om jag vill att hon ska titta till mig några gånger under tiden.
Nej, det behövs inte, svarar jag.
Eftersom jag uppenbarligen är en idiot vars tankeförmåga är påverkad av att ha fått hårstrån brutalt amputerade direkt ur hjärnbarken.
15 minuter utan att behöva småprata (jag är verkligen, verkligen inget bra på att prata med folk som petar på mig - tandläkare, frisörer, massörer, you name it.) låter helt ljuvligt. Att den enda underhållningen som bjuds är själfull musik av meditationskaraktär är jag helt beredd att leva med.

Så hon går.
Och ungefär 2 minuter senare börjar det svida i ögonen.
Rejält!
Riktigt jävla rejält.
Så där så att det rinner tårar okontrollerat utmed kinderna.
Och jag får inte öppna ögonen!
För vem vet - då kanske jag blir blind.
Jag är väldigt rädd för att bli blind!
Och nu börjar det kännas som om färgen håller på att tränga in i hornhinnorna och skrynkla ihop dem till gammalt pergament. (Okej, jag blev lite dramatiskt där, kanske.)

Uthärda i 13 minuter tills terapeuten kommer tillbaka?
Kommer inte på fråga.
Jag håller ju på att bli blind, ju.
Något måste göras.

Nu uppstår vissa problem.
1. Jag är iförd trosor och handduk.
2. Jag har ingen aning om var min badrock kan befinna sig.
3. Jag får inte öppna ögonen.
4. Jag är inte riktigt säker på var jag själv befinner mig. Allt jag minns är att jag gick genom en ganska lång och öde korridor för att komma till behandlingsrummet.
5. Jag har absolut ingen aning om var man kan tänkas hitta personal.

Föreställ dig nu att du är en helt vanlig hotellgäst som råkat komma lite vilse på vägen till hotellets gym/matsal/reception/whatever. Nu verkar du ha hamnat i en avstängd del av det stora och lite öde hotellet. Dina steg ekar och du smånynnar kanske lite för dig själv för att övertyga dig om att det här inte är obehagligt alls. När som helst kommer du att hitta rätt.

Plötsligt öppnas en dörr och ut sticker en blek famlande arm.
Armen följs av en lika blek kropp invirad i något som kan vara en svepning. De bara fötterna klafsar mot golvet när figuren stapplar ut ur rummet. Men värst är ansiktet. Där det borde sitta ett par ögon finns bara svarta hål och svarta strimmor färgar figuren långt ned på halsen.

Hallåååå, hallååååå. Är det någon där...?

Att den stackars hotellgästen inte flydde skrikande är en prestation.

För övrigt blev jag inte blind.
Bara svullen runt ögonen.
Jag var tydligen lite allergisk mot fransfärgen.

Och för övrigt är jag ändå tveksam till hela spagrejen.
Om nu alger, tång och lera skulle vara så himla bra för utseendet, så borde väl marulken vara betydligt snyggare?

tisdag 10 mars 2015

När fan blir gammal

blir han religiös, har jag hört från min mormor. (Som var en outsinlig källa av ordspråk och talesätt och som bär det hela ansvaret för att jag kan refrängerna till löjligt många 40-talsschlagers.)

Själv funderar jag på att bli kristdemokrat.
Nu sympatiserar jag visserligen inte med särskilt många av deras politiska hjärtefrågor - men tydligen är Ebba Busch Thor något alldeles extra.

Hon har tydligen mediala krafter!
Jorå, minsann!
Det har TT skrivit. 
"Många hoppas att hennes mediala förmåga ska lyfta partiet."
Tydligen har hon också en "fantastisk förmåga att medialt nå ut med sitt budskap".
Jag känner nästan hur hon styr mina tankar, redan. Helt plötsligt känner jag ett behov att lägga mig i främmande människors rätt att bilda familj som de vill.

Jag är sjuuuukt imponerad.
Eller sjukt förvirrad.
Något sjukt är det i alla fall.

Världen är rätt fin, ändå

Som när en vän man aldrig träffat påminner om att det finns bacon.
Och när True Detective kommer på tv i kväll.
Och krokusen blommar i parken.
Och det är dags att gå hem och slänga sig i soffan.

Fast mest baconet, förstås.

måndag 9 mars 2015

Vårtecken

Snödroppar. Check!
Vårdepp. Check!
Vakna med allergisvullna ögon. Check!

Ja, men då kan vi väl konstatera att våren verkligen är här.

fredag 6 mars 2015

Saker jag saknar

Att kunna ta ett djupt andetag utan att hosta så att lungorna försöker emigrera från kroppen.
Det vore trevligt, tror jag.

Jag börjar till och med sakna att träna.
Fatta hur illa det är då.

Nu tänker jag i alla fall åka ut till landet och vara sjuk där istället.
Omväxling förnöjer, sägs det ju.
Hoppas sant.

torsdag 5 mars 2015

Som ett blysänke

Fortfarande låg och sur.
Tjurig och full av självförakt.
Eftersom jag är sämst i världen på precis allt.
Jomen.
Precis som jag är varje år vid den här tiden.

Vårkänslor - sjukt övervärderat om ni frågar mig.

onsdag 4 mars 2015

Allting skaver

Allt är fel idag.
Mina kläder är fulare än vanligt.
Mitt hår ser ut att tillhöra en utomjording.
Allting jag försöker äta smakar pappkartong och hela världen luktar aceton.
Varje mening jag skriver blir direkt skrattretande dålig.
En sådan dag är det.

Och så skiner solen också!

måndag 2 mars 2015

När man försöker hitta silverkanten

Ja, men idag behöver jag i alla fall inte springa.

Tja, det var väl ungefär allt som var bra med att fortfarande vara förkyld.
Bortsett från den inställda 8-kilometersrundan så kan jag inte hitta några som helst fördelar med att ha skrällhosta och näsdropp. (Funkar till exempel skitdåligt som avslappnande ljudkuliss. Raka motsatsen till valsång och djungelljud.)

Men nu har jag i alla fall klarat av de akutsaker som jag tvingades åka in till kontoret för att fixa. Alltså får jag lov att åka hem och slänga mig i soffan igen.
Jag ska bara orka resa mig från stolen.