torsdag 11 juni 2015

Förvånar mig själv

Alldeles nyss skickade jag ett sms till min springkompis för att höra om hen har lust att springa ett extra 8 kilometerspass i kväll.

Om inte, så kommer jag antingen att gå till Friskis eller ge mig på ett av mina planerade stordåd. Att jogga hela mardröms-två-komma-femman (alltså den där som, på något naturlagstrotsande sätt, enbart tycks bestå av branta uppförsbackar) utan att stanna.

Det här känns inte helt normalt.
Ska man vara oroad?

4 kommentarer:

Andra året i Hjo sa...

Uppförsbackar är ett elände. Och motvind. Och skoskav och rethosta. Kör hårt. Imorgon är det Vätternrundan. De har tur i år, fint väder och inte så kallt på nattkröken. Motvinden kommer de nog inte ifrån.

Markattan sa...

Förvåna är ett så litet ord ibland.
Väldigt litet.

Markattan

I will not keep calm and you can fuck off sa...

hahahaa - jag skrattar åt Markattans kommentar :)))

Det är du och Gunde nu ;)

DDT sa...

HjoBo - hela världen är full av uppförsbackar och motvind när jag springer. Och myggor. Det är något konstigt med det. Men jag gjorde det i alla fall. Sprang alltså.

markattan - Total utmattning är två ord… som jag är väldigt, väldigt bekant med

i will - jag och Gunde är nästan samma faktiskt. Som du och Paolo gissar jag.