Gymnastik var aldrig mitt ämne.
Visserligen var jag vig som en villatomt, graciös som en noshörning, snabb som en sengångare och stark som en blåmanet - men jag tror ändå att mitt hat för all idrott har en annan orsak.
KLÄDERNA!
Sockiplast. (Jodå, kolla Wikipedia!)
och blå gymnastikdräkt med långa armar.
Man såg ju ut som en plattfotad smurf.
Och luktade antagligen likadant.
Kommer ni ihåg känslan av att kränga av sig en svettig gymnastikdräkt? Som naturligtvis var tillverkad av 100 procent helt onaturliga material som klistrade sig fast vid skinnet och gjorde håret alldeles elektriskt.
Inte nog med att jag inte kunde fånga en boll, jag tvingades dessutom att se ut som en idiot när jag misslyckades med det.
Det finns mycket jag har svårt att förlåta 70-talets skola, men det här är nog det allra värsta.